Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
staterad stängde han till alla sina
sinnens portar och stirrade rätt framför sig
på en punkt i tomma rymden, ungefär
på en armslängds håll; — om där icke
redan hade varit tomt, skulle det fort
ha blivit det, ty det var förintande
stränghet i hans ögon. Trots isoleringen, eller
kanske ännu värre genom den, laddades
småningom hans inre på något elektriskt
sätt med en förödmjukande pinsam
spänning, och han skulle ha velat taga av
hatten, som man lyfter locket av ett
alltför bubblande tekök. Han vågade
dock icke en rörelse, för att ej i den
förråda en okorrekt impulsivitet, och han
tröstade sig blott med hoppet, att det
var tämligen långt från honom som
taktlösheten ägde rum, och att ingen skulle
kunna ana, att han märkt den.
Emellertid var det bara ett par bord
emellan honom och den grupp som stört
hans ro, och det var fara för direkt
hemsökelse. Ett par damer följde där
med leende blickar en liten gosse som
skilt sig från dem för att uppleva
äventyr på egen hand. Han hade fått några
nespoli på ett stort vinlöv och bjöd nu
ikring dem åt sina medmänniskor, fullt
upptagen av att buga nätt, men ändå
hålla balansen med de runda frukterna,
som fyllde båda händerna. Damerna sökte
hejda honom med varningar mot att vara
påflugen, men icke så bestämt, att han
lät nedslå sig, —■ i synnerhet som ingen
tog något av hans skatt, utan bara en
liten artig pantomim utspann sig ur hans
givmildhet. Så irrade han vidare,
skrattande med full hals och lysande av
förtjusning, att han så väl förstod att göra
bekantskaper bland främmande folk.
Mr. Huskins trodde icke sina sinnen,
när han kände något lätt snudda vid
hans absolut rätvinkliga knä och hörde
några omisskännligt tyska ljud, uppenbart
riktade till honom själv: »Bitte, Herr!
Kostet nichts.»
Han rycktes så plågsamt ut ur sin
förstelning, som om denna hade varit
vad den såg ut för, av självhypnotisk
art; och när han såg fridstöraren,
oförskämt glad och blond och blåögd, och
till på köpet fint klädd, utan ett spår
av skam eller förkrosselse, yttrade sig
hans hopade känsla impulsivt, trots ett
helt livs ansträngda disciplin. Han gav
gossen ett slag på kinden, och den
befrielse, han kände, höll i sig, även när
han såg kinden bli vit och hela det lilla
ansiktet dras ihop i smärta, sorg och
skräck. Det var bara ytterst obehagligt,
att flera än han iakttogo scenen, att man
till och med vände sig i en cirkel med
honom till medelpunkt, att hela
landskapet med berg, vatten och himmel blev
på något sätt utmanande tyst, medan
gossen grät högt, och att nespolifrukterna
rullade kring hans ben och fötter och
liksom hindrade honom från att gå sin väg,
vilket annars hade varit naturligt på en
plats, där hans värdighet blivit oförskyllt
sårad. Och det var icke slut med detta!
Med snabba steg styrde en dam ur det
okända fram emot honom, — tydligen
barnets mor, — och av hennes blixtrande
ögon förstod han, att hon ämnade ge
uppträdet en fortsättning.
Mycket riktigt, hon tilltalade honom
nu på engelska och rätt god engelska —
med imponerande fattning och med en
olidlig ton av kränkthet, ja av förakt
och forkastelse, som förbluffade honom
nästan till värnlöshet.
»För det första har jag att be om
ursäkt å min lille gosses vägnar för att
han störde er. Men när detta är sagt,
är det ni som — Hur vågar ni göra
det som ni gjorde?»
Mr. Huskins förstod icke mycket av
hennes häpnad, men dock något, i
betraktande av att hon var mor. Denna
släktskap och alltså landsmanskap med
förbrytaren väckte emellertid också mot
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
