Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ellen Key. Några inflytelser på hennes person och verk. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Key
tillägnat sig dem, stodo nu mitt i arbetet
för deras infriande på verklighetens mark.
Visserligen togo efter Ellen Keys föredrag
några av hennes åhörare fram Almqvist, och
för en och annan blev han nog även om
ej i så hög grad som för Ellen Key »en
talande fågel, ett spelande träd och en
rinnande vattukälla». Men trots Ellen Keys
som alltid fascinerande och övertygande
återupplivningsförsök, var hon nog den
gången, som åtskilliga andra, för tidigt ute.
Det var ingalunda sin enda, men kanske,
djupaste andliga ungdomskärlek som Ellen
Key här presenterade. Hon var blott ett
och ett halvt år gammal då Almqvist i
rykande storm i en dansk skeppares båt
flydde från sin med sakramental dyrkan
omfattade fädernejord. Men minnet om
hans sällsamma utveckling och slutliga
tragiska öde levde där långt efter hans
expatriering. Att dessa ofta voro föremål
för husfaderns berättelser i den keyska
familjekretsen på Sundsholm är känt. Ännu
i sina Minnen, nedskrivna många år senare,
talar Emil Key flera gånger om »detta
underbara snille» samt berättar att
Almqvist under hela hans ungdom livligt
sysselsatte hans egen och hans jämnårigas fantasi
och att dennes skrifter på dem utövade
ett mycket starkt inflytande. Att Emil Key
ej fördolde sin sympati för Almqvist
framgår bl. a. därav, att när den myndige
jorddrotten på Björnö, greve Carl Posse,
samtyckt till sin dotter Sophies giftermål med
Emil Key, hela släkten förfasade sig över
att få in i den denne rabulist, som läst
och beundrat den förfärlige Almqvist. I
Minnena skriver Emil Key:
Ingen svensk författare har av sina beundrare
så blivit firad, men också ingen så allmänt och
bittert tadlad som Almqvist, ingen vars minsta fel
blivit så häftigt angripna. Nåväl — han äger fel —
stora fel. Vattenfallet, som med jättekraft störtar
ut över fjällets brant, bildar ju en fuktig,
ohälsosam dimma? Huru dunkel och grå är den icke!
Men ställ dig så, att du ser solens strålar
genombryta densamma, vilken regnbåge blir det icke då |
samt:
När Almqvists diktning rör sig på det religiösa
och det rent nordiska området är hans stämma
lika ren som taltrastens, när denne om våren
sjunger i våra nordiska furuskogar, så att det ger
eko i bergen.
Man kan således förstå att Almqvist
redan under Ellen Keys barndom starkt
influerade hennes fantasi och väckte hennes
medkänsla. Att Almqvists skrifter funnos i
hemmet, och att de då också lästes av
dottern Ellen faller av sig själv. I de
anvisningar på litteratur för barnens
bokhylla, vilka hon ger i Barnets århundrade,
nämner hon av Almqvist Kapellet,
Skäll-nora kvarn, Arbetets ära, Grimstahamns
nybygge, Ladugårdsarrendet, Araminta May
och Arturs jakt. Och hon tillägger,
säkerligen i förtjust erinran av att hon själv
redan i sin första ungdom plöjt igenom
hela Almqvist, men i tvekan om en
alltför oförbehållsam rekommendation ett
försiktigt och obestämt »m. m.».
Allteftersom hennes egen ande mognade, hennes
synkrets vidgades, hennes
litteraturkännedom ökades blev hon mer och mer
medveten om den djupa överensstämmelsen
mellan Almqvists och sin egen övertygelse
angående det för dem båda centrala
problemet: den erotiska kärleken med allt
vad den rymmer av komplikationer för
samhälle och individ.
Ellen Key må i aldrig så hög grad känt
sig väsensbefryndad med och påverkad av
den tyska nyromantiken — vars mest
strålande kvinnliga gestalt, Rahel Varnhagen,
hon hyllat med en levnadsteckning — samt
med den tyska klassiska humanismen —
vars yppersta manliga gestalt, Goethe, hon
själv angav som sin andes rikligaste
be-fruktare —, så besatt dock Almqvist ett
övertag framför dem alla, ett övertag som
berörde urgrunden i Ellen Keys väsende:
svenskheten. »Han är», sade hon i det
ovannämnda föredraget om Almqvist,
»lidelsefull i sin svenskhet, och ingen har
avlyssnat vår natur och vårt folk deras innersta
egendomligheter, deras mest säregna tycke
med mera fin hörsel än Almqvist. Hans
folklivsbilder äro idealiserade som George
Sands, som Björnsons äro det, men de
äro lika djupt intuitiva, uppenbara i stora
och i fina kännetecknande drag
nationalitetens lynnesskiftningar.» Därtill kom att
Almqvist, som Lysander uttrycker det, bland
alla våra landskapsindividualiteter tyckes
sätta den småländska högst; och det ärtalat
ur Almqvists egen mun när han låter Göran
Edeling i Tre fruar i Småland yttra:
»Alltid har jag med visshet vetat att småländska
rasen vore till den grad förträfflig och
redlig i bottnen, att varje medlem därav, .
även i sin djupaste förnedring såsom rövare
och tjuv, stode över varje annan nation i
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
