Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ellen Key. Några inflytelser på hennes person och verk. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E Ilen Key
sitt föredrag uttalade: »Älskvärda ungdom,
du endast är den som, likt Gud, har
förmåga att förlåta människor», har aldrig
och skall heller aldrig någon behöva göra
för hennes räkning.
Ellen Key förklarade själv att hon ej
i allt delade Almqvists åsikter. Några av
dessa divergenser kunna härledas ur den
ovannämnda olikheten i karaktär, andra
ur motsatta erfarenheter och upplevelser
och av dessa påverkad livsåskådning. När
Almqvist t. ex. ordnar det äkta äktenskapet
mellan Sara Widebeck och hennes sergeant,
utesluter han hemgemenskap. För honom,
som för att krypa undan ansvar alltid
ställde inre oberoende i samband med
yttre, var nämligen detta en lyckomöjlighet
mera, för Ellen Key tvärtom.
I likhet med Almqvist frånkänner
visserligen också hon vigseln ali inverkan på
äktenskapets sedliga karaktär och dömer
som osedligt varje äktenskap utan kärlek
samt hävdar att endast de som älska
varandra, de må vara vigda eller ovigda, äro
äkta . makar. Men hon varken kan eller vill
tänka sig en fullt tonande lycka för två
älskande utan fäste i ett gemensamt hem.
Det var för både Almqvist och Ellen
Key den djupa upplevelsen som verkat.
Hon hade tillhört ett hem inom vilket hon
bevittnat en fullkomlig äktenskaplig lycka;
hans äktenskap var olyckligt, och han
kände sin ande försvagas, sitt hjärta vissna
och sin arbetskraft domna i den dagliga
bundenheten. Bådas åsikter stöddes av en
orubblig förvissning om det mystiska
inflytande det utövar på barnen huruvida de
äro kärlekens barn eller ej. Ellen Key
skrev en gång till mig om detta inflytande:
Ellen Key är viss att hon är påverkad av att
hennes föräldrar, farföräldrar och morföräldrar voro
unga, lyckliga makar. Ja, jag har en vidskeplig tro
på mystiken, d. v. s. kärlekens makt att ingripa i
barnens väsen. Visst ej alltid; i dessa naturens
hemlighetsfulla djup ser ju ingen klart, ej mer än som
i ett dunkelt glas. Men jag är alldeles viss om att
vi komma att få klar kärlekens makt en gång.
Almqvist å sin sida tillskrev olyckan
att vara född i ett enligt honom oäkta
äktenskap den dualism i sitt inre, mot
vilken kampen ofta förde honom till
vansinnets eller självmordets gräns. Den av
honom djupt älskade modern, från vilken
han sade sig ha ärvt »skaldesjälen», dog
när han var blott tretton år, och livet till-
sammans med fadern, »kamrerarsjälen», gav
honom varken hemglädje eller hemkärlek.
»Barn borde endast hava mödrar», hade
redan Rahel förfäktat, och även Almqvists
ideal blev matriarkatet. Barnen skola ha
sitt hem hos modern. Men intet
samboende makarna emellan. Ellen Key
däremot förfäktade idealet far, mor och barn
i ett gemensamt hem. I brev till Wendela
Hebbe säger Almqvist att
det-går-an-syste-met ej fordrar endast ett reformerande av
kyrka och ståt utan själva familjens omdaning
och således sträcker sig till mänsklighetens
rot. Ja, det insåg även Ellen Key, men
just därför slog hon också med religiös
extas värn om det gemensamma hemmets
idé. Som korollarium till denna hennes
övertygelse följde hennes reservation —
dock medger hon sällsynta undantagsfalls
berättigande — mot Almqvists’ i mystiska
törnrosdofter insvepta sympatier för
poly-gyni och polyandri. Hon skriver en gång
till sin mor:
Du vet vad det är för oss att hava ägt det
dyrbaraste hem, där vi aldrig sett annat än lycka och
renhet; där vi lärt oss tro på äktenskapets helgd
och på styrkan i en kärlek som icke vet av
återvändo.
Var det i själva verket en grundskillnad
i uppfattningen av hemmets idé? Var det
inte så att säga den positiva och den
negativa sidan hos ett gemensamt ideal? Hur
som hälst — trots denna skiljaktighet
och trots den fundamentala olikheten i
karaktär har ingen mera moderligt
kärleksfullt, enligt Runebergs till Topelius givna
råd, vänt Almqvists porträtt rätt igen.
IV.
Utan något som helst anspråk på en
litteraturhistorisk utredning har jag här
skisserat några av de inflytanden på Ellen
Keys utveckling som människa och tänkare
vilka under min mångåriga nära vänskap
med henne stått särskilt klara för mig.
Vare det emellertid långt från mig att
vilja förringa henne som »självtänkare»
eller hennes kraft och vilja att med egna
vågor gå genom havet. Jag kan därför ej
sluta bättre än med hennes eget i
företalet till Tankebilder I avgivna vittnesmål.
Vi mottaga inga andra intryck för livet än dem
vi själva inifrån möta.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
