Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vi dubbelgångare. Av Harry Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi dubbelgångare
fläcken. Den blev betydelsefull, en
anklagelse bland alla andra — en gloria
av smuts som vidgades över hans huvud.
Till sist kunde han inte uthärda längre
utan släckte lampan och slöt ögonen.
Men han kunde inte sova.
När han nu tänkte tillbaka på sitt
snart tioåriga äktenskap förstod han, att
det måste höra till de allra lyckligaste.
Ett hårt ord hade väl aldrig fallit dem
emellan. Naturligtvis hade han stundom
brusat upp och rivit ur sig en kötted,
men aldrig åt henne eller om vad hon
behagat ta sig till med. Då och då hade
väl ett moln seglat upp, men de hade
för det mesta kunnat skratta bort det.
I början hade han inte förstått mycket
av hennes verkliga värde. Tanklöst hade
han pockat på hennes intresse för hans
arbete och egoistiskt begärde han att
hon ständigt skulle hålla sig i jämbredd
med honom. Och hon gjorde det. Hon
skurade och lagade mat, stoppade
strumpor och lagade kläder och hann ändå
med att granska hans arbeten och läsa
flera böcker än han själv. Och inte nog
därmed. När allt och alla syntes ha
sammangaddat sig mot dem och nöden blev
en långvarig gäst i deras ofullbordade
hem, så höll hon modet uppe och
trollade fram de mest häpnadsväckande
rätter på deras bord. Han hade aldrig hört
henne klaga. Kunde hon säga detsamma
om honom? Säkerligen inte. Under en
resa, som liknade landsflykt, hade hon
en gång fallit ihop på en gata, och han
hade inte förrän långt senare förstått att
det var av hunger, så väl maskerade
hon den verkliga orsaken. När det sedan
ljusnade, gladde hon sig som ett barn
åt varje ny liten sak de kunde köpa
och pryda hemmet med, varje bok, varje
konstverk och varje kompletterande
detalj i möblemanget. Hon var, det visste
han nu, självständig utan att vilja
tyrannisera och medgörlig utan att vara
våp, ständigt densamma och dock alltid
ny som morgonrodnaden. En
oförliknelig kamrat — kanske också en
oförliknelig älskarinna.
Allt detta visste han och kunde
konstatera det rent förståndsmässigt. Ur det
tysta resonnemang som han förde, kunde
han också dra slutsatsen: att han
alltjämt älskade henne. Blotta tanken på ett
nytt äktenskap var honom motbjudande.
När de befunno sig i sällskap, mönstrade
han ofta kvinnorna och jämförde dem
med hustrun. Ingen rörde sig med mera
naturlig värdighet och blyg charm än
hon. Han visste, att de andra kunde
missuppfatta hennes vanliga tystlåtenhet
som obetydlighet. Han visste också, att
hon själv var medveten därom, men satte
sig över det. Allt prål var henne vidrigt.
Hur ofta hade det inte hänt, att han
blivit entusiastisk för en människa och
i självmedveten, skarpsinnigt belärande
ton påpekat det märkliga i personen för
henne. Hon hade kort och gott dragit
fram en enda liten detalj i den där
människans sätt att uppträda eller tala,
och därmed var narrtypen klar. Han
opponerade häftigt: Hon dömde för hårt
och brått. Men det dröjde inte så länge
innan hans trögare manliga intellekt
måste ge hennes skarpa kvinnliga intuition
rätt. Det var en narr!
I de kretsar, där de umgingos, var
det oftast han, som var medelpunkten.
Omedvetet strävade han efter att bliva
det, och först känslan av att vara det
utlöste hans bästa egenskaper — det
festliga humöret, de respektlösa
omdömena om gud och hela världen, det
temperamentsfulla berättandet. Lätt
hänförd kunde han själv hänföra. En
smula skådespelare, hade han också en
smula av skådespelarens fåfänga och
erövringslusta. Han njöt av att elda
andra eller förvända synen på dem.
Besatt av en ohejdad psykologisk ny-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
