Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vi dubbelgångare. Av Harry Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ha r ry BI omb e r g
fikenhet utvecklade han ali slags list och
förslagenhet på att omärkligt lura
hemligheter ur dem han stötte samman med.
Och han ägde den farliga förmågan att
skaffa sig förtroenden — kanske mest av
kvinnor. Omstrålad av den gloria, som
hyggligt stillasittande folk frikostigt
smyckar flitiga resenärer med, bar det honom
inte alltför mycket emot att bevara och
förbättra ryktet av halv äventyrare med
massor av intressanta upplevelser bakom
sig. Han log i mjugg åt de naiva
föreställningarna — medmänniskorna kunde
gott få tissla, om de iddes! Men han
var därför inte någon kall intellektualist
eller medveten bedragare, ty ett av de
mest framträdande dragen i hans
karaktär var hans ständiga begär efter starka
upplevelser och långvariga, ansträngande
resor i gudsförgätna hörn av jordklotet.
Han avskydde de platser, som de flesta
andra människor prisade och slogo sig
ner på — fåfängans marknadsplatser,
där inbilska kolleger sutto på
trottoarkaféerna och gjorde sig märkvärdiga.
Han kände äckel för hela det uniforma
och vedertagna resesättet och uppfann
ständigt nya router och framkomstsätt,
vilka tillfredsställde hans glupskhet på
spänning. Kanske att han i grund och
botten var en stark, primitiv människa,
som fått en droppe degenererat blod i
kroppen. Kanske att han, som så många
andra, blivit andligt likförgiftad under
sitt nyfikna rotande i de döda människor,
som utgöra huvudprocenten av oss
gäster i stoftet.
Ar jag feg? Ar jag halv? Han tuggar
och vänder frågan, sväljer och stöter
upp. Ar jag större lögnare än de andra
som gälla för hedersmän? Vad har jag
på mitt samvete? ’
Men allt detta är dock innerst bara
spegelfäkteri, och Bertil Harpunius vet
det, fast han ej vågar erkänna det. Han
leker blindbock med sig själv, skjuter
ifrån sig den marterande vissheten om
var orsaken till hans plågade tillstånd
är att söka, men tvingas till sist att se
den i ansiktet: Här ligger min hustru,
den tappraste och vackraste bland
kvinnor, varför i Jesu namn är jag då vild
av åtrå efter den andra?
III.
Timmarna gå medan han ligger där
på rygg med vidöppna ögon stirrande
in i mörkret. Han kommer plötsligt att
tänka på ett försvarstal inför rätta av en
författare, anklagad för stöld, vanlig
simpel stöld. »Om jag så mördade mina
barn för atc kunna skapa ett skönt
konstverk, så ägde ingen rätt att straffa mig»,
utropade hän med stolt hållning. Den
dag, då Harpunius fann referatet i
tidningen, gick han in i hustruns rum och
sade: Här ska du få höra grannlåter av
en galning! Och han hade med
karri-kerat patos läst det praktfulla
försvarstalet.
Och ändå bet det sig fast i hans
minne. Det satte spetsen på ett problem,
som trots allt var aktuellt även för
honom — och som i ännu högre grad blev
det under några stormiga veckor, vilkas
sviter han fortfarande drogs med. Under
denna tid, då ett par nya ögon gåvo
ny glans åt hans egna och doften av en
ny kvinna kom hela hans varelse att
darra av blind och vild lidelse, då
kolliderade han på blodigt allvar med det
eviga problemet om konstnärens rätt -—
och han begynte se på försvarstalet med
andra ögon. Och det var alltjämt detta
problem som förorsakade pinan . . . och
tystnaden. Här i sitt eget hem, där allt
påminde om tvenne människors
gemensamma arbete och gemensamma liv, hade
han under tysta nätter skrivit brinnande,
vanvettiga ord, som han lik en tjuv
smusslat ned i ett lönnfack i skrivbor-
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
