Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vi dubbelgångare. Av Harry Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi du b be / gån g are
det, helgat åt en tredje. Kanske han
aldrig diktat med en sådan hänsynslös
ärlighet och en så förtärande inspiration,
och kanske att just dessa undansmusslade
små papperslappar skulle bliva hans pass
till odödligheten. En gång, då han för
länge sedan vigts åt elden och
förintelsen, skulle de måhända läsas med samma
andakt som han själv ofta mumlade
Tegnérs »Den döde». Hade han rätt att
förkväva den känsla som mäktade lyfta
honom till de skönaste och mest tindrande
topparna? Nej! Nej! ropade det inom
honom, men det fanns dock tvivel i
protesten och frågetecken bakom
utropstecknet. Ännu blev han het, så fort
erinringen av den andra drog igenom hans
medvetande med bilder av ögon och
läppar, varmt skälvande hull, som han
nästan icke berört, och ord, som han
tyst tiggde om och dock liksom sköt
ifrån sig. Han både ville och inte ville
släppa den vällusteggande fantasibilden.
Och därtill kom konstnärens högmod,
som likt ett gift smyger sig in i alla
hans känslor och viskar: Du har skapat
något stort, något skönt, något odödligt.
Älskade han denna andra för hennes egen
skull eller därför att hon utlöste hans
bundna skapelselust? Han visste det icke,
och har någon konstnär någonsin vetat
det? Om han nu med våld kastade ut
gudabilden, så skulle han måhända
samtidigt med berått mod mörda sina
skönaste tankar och ord, avskära
navelsträngen till konsten — som gav hans
liv dess innehåll — och döma sig till
tystnad.
Han spritter till. Utanför på gatan
glävser en utestängd hund vid en port,
och skallet liknar ett makabert, skratt.
I detsamma hör han att hustrun
börjar andas hårt och ansträngt. Hon
vrider sig i sängen och slutligen jämrar
hon sig sakta under snyftningar, som till
sist bliva gråt.
Han vänder sig mot henne och
frågar:
— Vad är det, kära barn ?
Hon har drömt något obehagligt,
tänker han medan han frågar.
Nu hör han, att hon vaknat. Alltjämt
snyftande famlar hon omkring sig med
händerna.
— Drömde du något hemskt?
— Jag . . . jag blev så rädd, det var
så hemskt alltsammans.
— Vad var det? Du! Tala om det
för mig!
Han famlar i sin tur efter hennes hand.
— Det var så förfärligt. Får jag krypa
till dig, skälver hon.
Han slår täcket åt sidan, hon makar
sig över i hans säng och han stoppar
om henne medan hon rullar ihop sin
nattvarma och skrämda gestalt intill
honom.
— Vad drömde du?
— jag drömde att jag satt inne i
mitt rum. Du kom in. Först var det bara
du, men sedan såg jag att bredvid dig
stod en annan, som var precis lika dig.
Du nickade och drog på mun, och han
gjorde precis detsamma. Sedan kom ni
båda två fram till mig, där jag satt och
sydde i soffan, och när du böjde dig ner
för att kyssa mig, så gjorde han det
också, precis samtidigt och precis lika.
Du klappade mig på axeln, och han
gjorde det också. Båda två hade ni ett
maskinskrivet papper i handen och ville
att jag skulle läsa det, men jag hade
blivit alldeles stel och bara stirrade på
er. Då gick ni igen, och i dörren smälte
ni ihop till en, och jag hörde att han
skrattade — han skrattade alldeles som
en hund.
Bertil Harpunius kände hur hans
ansikte krympte ihop och blev blekt. Det
var som om allt blod runnit ner genom
sängkläderna, genom golvet, genom
jorden. Mekaniskt drog han henne till sig,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
