Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
dottern från den skam som skulle falla
över henne på grund av moderns tvegifte
— hon och den nye maken hade ej varit
alldeles säkra på att den förre var död
— avlägsnar sig utan att fordra något för
egen räkning. Mest intresserade herr
Svennbergs hårda och manliga karolin.
Man fick genom honom och författaren då
och då en stund uppleva några pinsamma
ögonblick under den sorgligaste perioden
i Sveriges historia.
Efter världskriget skrev W. Somerset
Maugham ett 1920 på Intima teatern
spelat stycke »Änkleken». En mondän
engelsk krigsänka gifter sig med en av sin
mans krigskamrater. Men mannen
kommer tillbaka, och båda herrarna erbjuda
sig ädelmodigt att lämna frun och gå ut
i natten. Lyckligtvis visar sig detta vara
onödigt, ty frun skiljer sig och väljer i
stället en tredje herre, innehavare av en
större Rolls Royce-bil. 1718 mot 1918!
Den 20 november 1926 var Nils
Per-sonnes recett till firande av hans
femtioårsjubileum som scenisk konstnär.
Betecknande nog hade han valt två franska
roller och gav uttryck för den groteska
komiken hos Mascarille i Moliéres De
löjliga preciöserna samt spelade slutscenen
i Rostands Cyrano de Bergerac med dess
för en sida i franskt väsen så typiska
blandning av ömtålig hederskänsla och onödig
uppoffring, av patetisk fraseologi och besk
satir.
Herr Nils Personne, den utmärkte
skådespelaren, den store traditionsvårdaren,
som under ett halvsekel nästan hela tiden
varit sin teater trogen, har själv något
franskt i sin klarhet och skärpa, i sitt.
energiska arbete och sin kärlek till
konsten. Alla dessa goda egenskaper
konservera. De bevara det dyrbaraste, det som
i vår tillvaro är det allra svåraste att få
behålla, ungdomen, och den lager, som
teaterchefen Svennberg räckte herr
Personne, var mer än någonsin på sin plats.
Flit, lärdom och snille i förening äro
värda Apollos evigt grönskande lager.
År 1763 suckade Voltaire i ett brev
till en italiensk vän: »Den käre Goldoni,
naturens son, vill då låta mig dö utan att
skänka mig trösten att få se honom.»
Goldoni, som länge vistades i Frankrike,
ville ett sekel efter Moliére, som han
beundrade, införa en starkare
karaktärsteckning i de italienska skådespelen och gjorde
sig till tolk för en borgerlig lätt kritik av
Venezias försoffade och ofta urartade
förnäma värld. Man har framhållit, att han
lägger viljekraften hos sina kvinnliga
typer, vilka leda männens hjärtan som
vattubäckar. Man skulle kunna kalla 17
ootalet ett feministiskt århundrade, särskilt i
Frankrike och Italien. Männen leddes av
kvinnor, efterapade deras dräktdetaljer och
satte kvinnligheten särskilt högt. Vår tid
är ett manligt århundrade, säga vad man
vill om »den döende maskulina kulturen»,
ett männens århundrade, då kvinnorna
söka likna mannen, som är idealet. Här
i Goldonis Värdshusvärdinnan, tillkommen
vid 1700-talets mitt, är det den fagra, av
allehanda aristokratiska herrar omsvärmade
värdshusvärdinnan Mirandolina som nästan
helt och hållet behärskar scenen, en
bidrottning, kringsvärmad av drönare. Den
värdefullaste av de unga herrarna — både
då det gäller karaktären och
förmögenheten — är baron Ripafratta — herr
Olof Winnerstrand. Han är till en
början kvinnoföraktare på det absoluta sätt
som man var, när man hade sin
specialegenskap i 1700-talets komedier. Men
han blir fullkomligt omvänd från sin
ovilja mot damer, denna den största synd
som 1700-talet kände, och slutar alldeles
intrasslad i den klarögda och klartänkta
flickans garn. Herr Winnerstrand
fördärvar ju aldrig en roll, och här
lyckades han alldeles särskilt att på ett naturligt
sätt framhålla övergången mellan repulsion
och en i accelererat tempo växande
attraktion. För att varken såra moralen eller
de sociala konventionerna skänkte
Mirandolina genast efter segern, man kan
ej säga hjärta men hand och värdshus till
uppassaren Fabrizio. Det är emellertid av
stort intresse att få en förstahandsinblick
i italiensk 1700-talsuppfattning av dygd
och kärlek. Någon har skrivit, att
Goldoni liksom Kotzebue ofta är osedligast,
då han tror sig vara sedligast. Det kan
ej nekas, att frågan vad Goldoni tror vara
kärlek blir ganska svårlöst. Den svenske
kännaren på italiensk litteratur, doktor
Hjalmar Sandberg, säger, att kärleken som
en oemotståndlig dragning till en bestämd
person sällan förekommer i det Goldoniska
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
