Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr å n Stockholms teatrar
lustspelet. Och man frågar med den
filosofiske tyske skämtdiktaren, då man ser
Ripafrattas beundran för Mirandolina:
lst nur Gattungstrieb entzündet,
oder ist das Phänomen
individuell begründetf
Då det gäller den snabbtungade och
välväxta värdinnan går man gärna med
på Sandbergs ord, att Goldonis hjältinnor
fråga mindre efter den blivande maken än
efter ekonomiska fördelar.
Ett sprudlande gott humör i en
strålande uppenbarelse fanns hos Mirandolina i
fru Signe Kolthoffs gestalt. Kanske voro
några tonfall teater, men hon spelar ju
också hela tiden för sin baron.
Mirandolina var som en Pomona, för hennes fötter
lågo högar av röda tomater, immiga
druvor, bastomspunna chiantiflaskor, och en
sky av vitlöksdoft omgav henne. Och
genom sin fria hållning och sina ädla
åtbörder blev hon till en vacker folklig
gudinna.
Kan någon hitta på, vad kung Oscar II
hade gjort för illa för att hans namn skulle
strykas på den teater, som med hans
för några decennier sedan givna tillstånd
fick kallas Oscarsteatern? Hade det varit
så farligt om någon teater, som Gustav III
tillåtit att få kallas Gustavsteatern, fått
heta så ännu? Nu ha vi emellertid ingen
teater som har något kvar av ens
1870-talets forntidsperiod. Foajén på Théåtre
des Variétées vid bulevarden i Paris är
daterad 1805, samma år som slaget vid
Austerlitz. Här i Stockholm inväntar man
ej ens eldsvådor för att ändra, byta namn
och giva nybrackighet åt teatrarna. Vår
ädlaste och skönaste teatersalong, det
Adelcrantzska mästerverket i gamla
Operan, nedrevs, ehuru arkitekterna lovat
göra betryggande åtgärder mot eldfara i
mellanrummet mellan fasaden och
salongen. Oscarsteatern fick emellertid, tack
vare Sveriges skyddsgudinna eller någon
annan av de mer eller mindre odödliga
gudarna, behålla sitt namn. Nu beror det
bara på hur och vad man spelar där, för
att man skall anse det för en fin
dramatisk teater.
Oscarsteaterns dramatiska period började
den i september 1926 under goda
auspicier, om man undantager inledningspjäsen.
Signe Kolthoff som
Mirandolina i Värdshusvärdinnan.
Den hette Dollar, och det vore kanske
petigt att undra, om inte det varit rättare
med »Dollarn» eller »Dollars». Lovande
låter det i alla fall, att det första stycket
bar namn efter den aktuella lyckomätaren.
Det högtidligaste, det som ’gav mest för
själen — vilken väl ej heller får så helt
förgätas -— var Erik Lindorms prolog om
det i begynnelsen varande ordet:
Så står det i den heliga legenden.
Men nu vi gripits av ett stilla tvivel:
Skall månne Ordet räcka intill änden 5
Här tänker författaren tydligen mera på
bion än på parlamentarismen, radion och
grammofonen.
Det var ej utan att jag blev litet rörd,
då Gösta Ekman innan täckelset gick upp
för första akten slungade ut Lindorms
slutstrof:
Men nu ridån sig höjer för den första,
så varde rampens ljus på dessa bräder.
Thalia, övergiv oss ej, bliv när oss,
lyft oss, som du har upplyft våra fäder.
Hjalmar Bergmans »Dollar» gav, som
väntat, intrycket av något härrörande från
en författare som skapar 0111 världen på sitt
i ’5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
