Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
Fot, F. Flodin,
Per Lindberg.
illfundighet. Då ormen från Nilen, som
Marcus Antonius kallade Kleopatra, tjusade
och kramade sönder hela hans personlighet,
och då han kysste bort en värld, blev
detta ej bara ett individuellt öde utan
en symbol för det gamla stålhårda
Romas ande, då staden med lysten hand
grep efter det doftande rika, vällustiga
Österlandet, och därigenom själv smittades
och gick under. I själva verket har väl
dock aldrig det romerska riket stått så
högt i makt, i organisation, i ordning och
i allmänt välstånd som under de första två
seklen efter det Marcus Antonius kastat
sig på sitt svärd. Men vad vi än må anse
därom, med tjusning och även med
häpnad ser man detta skådespel, där
hårdhet och hat, veklighet och kärlek, trohet
och förräderi kämpa om själar och kroppar.
Hur mycket man än må beundra fru
Harriet Bosses konst, här räcker hon ej
till att ge intryck av en Orientens
skönhets- och vällustgudinna. Hon var
tillräckligt förtjusande för att kunna kollra bort
både Julius Cæsar och Marcus Antonius
men ej tillräckligt storväxt och förfärande
för att tillfredsställa vår fantasis fordringar,
vilken liksom de gamla egypterna tänker
sig Nillandets drottning mycket stor. Hon
lär emellertid ha varit småväxt.
Herr Carl Ström spelade Marcus
Antonius och fyllde med sin klangfulla
maskulina stämma hela den väldiga
konserthussalongen. Både styrkan och svagheten hos
fältherren, som kommit litet för svindlande
högt i förhållande till sin duglighet och
litet för långt ner i njutningarnas virvel,
gavs med delvis skakande verkan. Den
största behållningen hade jag dock av
Domitius Enobarbus’-—herr Arehns
förtvivlan över sitt förräderi. Den rättframme
ärlige mannens ord: »Jag är den ende
nidingen på jorden och känner mest, att
jag det är» gingo genom märg och ben.
Det ligger i denna sorts teaters natur,
att en hel del av det många anse
viktigast, d. v. s. själva stycket och de ord
författaren själv säger, tappas bort på denna,
får man säga teater, kanske rättare
skådebana, där regissören är nummer ett. Detta
är sannerligen ej någon anmärkning på
regins värde, men den rätta regin är den
som framhåller författaren.
Tredje delen av Strindbergs
dramatiserade självbekännelse Till Damaskus
tillkom år 1900 och utgavs 1904. Denna del
har förut ej spelats i Stockholm, men
däremot i Göteborg. I sitt djupplöjande, ja
geniala stora arbete om Strindbergs dramer
skriver professor Martin Lamm, vår främste
Strindbergskännare, att Strindberg tror, att
på ett mystiskt sätt hans egna onda
böjelser under äktenskapet överflyttats till
hustrun och gjort henne ont. Man har väl skäl
att antaga, att detta gäller om alla tre
delarna av »Till Damaskus». På ett äkta
Strindbergskt sätt uttrycker den store
kverulanten denna sin relativa rehabilitering
av kvinnan. Han hade förut trott —■ och
det förekommer redan i början av hans
författarskap — att de unga flickorna skulle
kunna göra honom god. Någon sorts
realistisk mystisk utveckling av »das ewig
wei-bliche zieht uns hinan» ligger väl i detta. Ar
1900 hade han genomskådat kvinnan och
försöker komma med ett rättvist omdöme.
Han säger: »Jag sökte i kvinnan en ängel,
som skulle låna mig sina vingar, och jag
föll i armarna på jordanden, som kvävde
mig under bolstrar, dem hon stoppat med
vingfjädrarna.»
Det är förenat med oöverstigliga
svårigheter att giva scenisk form åt »Till
Damaskus», denna monolog.eller rättare dialog
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
