Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
mellan den lätt genomskinliga pseudonymen
»Den okändes» förkrosselse och hans
för-hävelse. Alla mansroller äro egentligen
Strindberg själv, och det drömmens
halvverkliga landskap, där han blyges, där han
bävar och där han hånar och smädar vid
Avskedets strand, vid Svavelkällorna, vid
Tinget, i Hemmet och i Klostret, är svårt
att återge till och med på en
tittskåpstea-ter. På Konserthusteaterns seen bli
expressionistiska trianglar bergskedjor, och de små
lösa husgavlarna se väl magra ut åtminstone
för min torftiga fantasi. Ha vi ej rätt att
snart få bli utledsna på expressionismen
också då det gäller scenisk
dekorationskonst?
Bäst bland skådespelarna var Frestaren—
Ingolf Schanche, som skulle vara
Strindbergs gamla jag. Sören Kierkegaard säger,
att det demoniska är det som vi innerst
skulle vilja tillhöra. Det demoniskt
lockande för Strindberg blir då alldeles
säkert kristendomen, ty han längtade alltid
efter det han icke var och tyckte att han
där fann sitt djupaste. Nu mellan Prästen
och Konfessorn hade han tyckt sig komma
så långt åt det kristna hållet — ehuru
själva Kristusfiguren alltid var honom en
förargelseklippa —, att tvivlet och hånet
fingo en oemotståndlig dragning för honom.
Så i högsta mening elegant som Schanche
är för närvarande ingen på skandinavisk
seen. Han hade här bara ett fel, och det
var att de andra, såväl Den okände—herr
Olof Sandberg som alla de övriga, krympte
litet väl mycket inför den utmärkte
norrmannens auktoritet. Damen—fru Harriet
Bosse hade en förmodligen i den sceniska
konsten unik ställning till sin roll. Skulle
hon spela den som hon själv eller som
författaren tänkt sig den? Tror verkligen
Damen själv, att alla sunda män äro
kvinno-hatare? Har ej Den okände ingivit henne
det?
Dottern Sylvia—Märta Ekström gav i sin
korta roll något alldeles särskilt gripande
och upprörande, då hon framkallade ångest
hos fadern genom att röja sitt inre och sin
utveckling medelst ett par sekunders
minspel av vällust, självförhävelse och trots.
En vinst som vi ha skäl att tacka för,
och det både herrar Eklund och Lindberg
och även herr August Strindberg, var i alla
fall denna trollbrygd, som kom oss att
tänka på de medeltida präster, vilka syss-
Fot. Atelier Jæger.
Harriet Bosse som Kleopatra.
lade så ofta med både vit och svart magi,
att de till slut blevo litet yra i huvudet
och inte visste, på vilken sida de voro
mest hemma.
Den skarpsinnige finske
konstpsykologen Yrjö Hirn har i sitt märkliga arbete
»Barnlek» ur historisk och psykologisk
synpunkt undersökt frågan om marionetter.
Han skriver om den berömde
sanskritologen professor Pischel från Halle, som år
iQoo sökt bevisa å ena sidan att
dockteatern är äldre än de teatrar, på vilka
levande människor uppträda, och å andra
sidan att den äldsta av alla kända
dockteatrar är den som omtalas i de gamla
indiska hjältedikterna. Pischel påstår sedan,
att från Indien skulle ej bara
marionetterna utan även de av desamma påverkade
skådespelarkaraktärerna ha spritts åt öster,
Java—Kina—Japan, samt åt väster till
grekerna och de moderna europeiska folken.
Hirn framhåller därefter på det allra
sinnrikaste och djupsinnigaste vis i sitt
kapitel om tråddockornas teater, att de av
olika orsaker vända sig till både stora och
små, görande paralleller med Swifts
Gul-livers resor, och säger om dockorna: »På
grund av deras litenhet bli marionetternas
i 2 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
