Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isaac Newton. 1642—1727. Ett tvåhundraårsminne. Av Ernst Sedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Sedström
sämre sådan ser man föremålet omgivet
av färgade ringar. För undvikande av
dessa svårigheter leddes han så till
konstruktionen av sitt berömda
spegelteleskop, som blev färdigt 1668, och där
bildalstringen till väsentlig del sker med
hjälp av speglar i stället för linser.
Ej fullt lika lycklig var Newton i sina
spekulationer över ljusets natur. Sin
stolta sats: hypotheses non fingo, har han
här i viss mån varit otrogen. På
1690-talet publicerade han sin emissionsteori
ungefärligen samtidigt med att
Huy-ghens offentliggjorde sina föreställningar
om ljuset som en vågrörelse. Enligt den
förre skulle ljuset bestå av en mängd
småpartiklar, som emitterades från den
lysande kroppen. Först i mitten av
1850-talet avgjordes frågan till de
huyghen-ska föreställningarnas förmån. Det sätt,
varpå detta skedde, är synnerligen
karakteristiskt för vetenskaplig arbetsmetod.
Enligt Newton borde ljusets hastighet i
vatten vara 4/ä av dess hastighet i
tomrum, enligt Huyghens däremot endast
3/<t-Så snart frågan på erfarenhetens väg
kunde avgöras, visade det sig, att Newtons
teori kom i konflikt med ett
experimentellt faktum, och därmed var dess öde
beseglat.
Det faller sig svårt att på ett
någorlunda allmänfattligt sätt redogöra för
Newtons insats på matematikens område.
Det berättas, att hans samtida Leibnitz
en gång blev tillfrågad härom, och att
han därvid skulle ha svarat: »Av de
framsteg, som matematiken gjort sedan
äldsta tider, ha vi gott och väl hälften
att tacka Newton för». Leibnitz var själv
en matematiker av högsta rang, och
mellan ’ honom och Newton uppstod en
föga uppbygglig prioritetsstrid angående
upptäckten av differentialkalkylen. Med
ali sannolikhet förhåller det sig så, att
var och en av dem gjort upptäckten
fullt oberoende av den andre. Det var
f. ö. långt ifrån den enda gång, Newton
råkade i tvister av denna art. Alldeles
utan skuld härtill var han nog inte själv.
Men vid flerfaldiga tillfällen blev han
föremål för småaktiga och hätska
angrepp, vilka förbittrade tillvaron för
honom och mer eller mindre voro
dikterade av avundsjuka. Må det vara nog
att härom anföra några rader, hämtade
från ett av hans brev till Leibnitz: »Jag
var så plågad av de dispyter, som
uppstått om min ljusteori, att jag klandrade
min egen obetänksamhet att gå ifrån en
så påtaglig fördel som mitt sinneslugn.»
Det är självklart blott en försvinnande
bråkdel av Newtons verk som här
kunnat antydas. Newton var en man av
sådana mått, att allt ordande om snille
och tankekraft ter sig som banala
fraser, då det gäller honom. Ett fysikaliskt
verk av så genomgripande betydelse
som hans Principia har aldrig vare sig
förr eller senare sett dagen. Det är
vemodigt att tänka på, att det hängde på
ett hår att författaren till detta verk
överhuvud taget fick studera. Fadern
hade dött redan innan Isaac föddes, och
modern, som gift om sig men sedan
åter blivit änka, ville ha honom hemma
för att sköta lantbruket. Hans håg för
detta yrke synes dock ha varit rätt
minimal. Det berättas om, hur han vid
resor till staden i gårdens affärer
förmådde drängen att ge sig av ensam,
medan han själv under tiden på något
lämpligt ställe sysslade med sina böcker.
Omsider blev det också klart för
modern, hur litet han lämpade sig för det
yrke, hon valt åt honom, och så fick
han sin vilja igenom. Är 1660 finna vi
honom som student vid Trinity College
i Cambridge för att så småningom bli
sin samtids mest lysande vetenskapliga
namn. Att man också redan på hans
egen tid förstod hans betydelse, därom
vittna de ord av Pope, som citerats
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
