Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isaac Newton. 1642—1727. Ett tvåhundraårsminne. Av Ernst Sedström - Dödens ängel. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Isaac Ne tv ton
i början av denna uppsats och som
stå inristade på hans gravvård i
Westminster Abbey. Själv såg han på sitt
verk under den sanne
vetenskapsmannens synvinkel och med den
ödmjukhet som är kännetecknande för hjärtats
bildning. »Det förefaller mig», säger han,
»som vore jag en liten gosse, som leker
vid havsstranden och då och då kanske
finner en vackrare snäcka än andra,
medan sanningens stora ocean
outforskad ligger framför mig.»
DÖDENS Ä NOEL
av ERIK BLOMBERG
Evige, du som ruvar
stum över natt och dag,
du som allting kuvar
med hårda vingars slag,
till dig i min nöd jag ropar,
dig tillbeder jag.
Det är icke dig jag rädes,
död, som jag föddes av.
Ständigt, allestädes,
är det det liv du gav.
Denna förvirrade, korta,
förfärliga tid,
då det ej gives något
att stanna vid,
och som med ens är borta.
Varför lät du mig leva
på detta sätt,
hungrande, vilsen, ensam,
sönderfrätt,
varför fyllde du bröstet
med längtan het
efter gränslös kärlek
och evighet?
Och lät mig ändå stelna
i bittert förakt,
då jag steg ur din skugga
till människornas trakt.
Där de sitta och tugga,
snåla om varje bit,
sneglande fräckt och ängsligt
hit och dit.
Där de nalkas varandra,
kvinna och man,
för att som hund och hynda
jaga varann.
Där de förråda varandra,
fegt och kallt,
så som funnes ej döden,
så som om deras öden
vore allt.
Då blev min kärlek ångest
till döds,
det var som om min längtan
förötts.
Jag kände själen vittra
och falla ner,
tills inte ens det bittra
levde mer.
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
