Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aristophanes. Några inledningsord av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Har rie
höjden av skaparkraft och hade framför sig
ännu 30 fruktbara diktarår, var han i sina
många vänners och än fler fienders ögon
den ojämförligt främste representanten för
den konstart, som han för ali eftervärld
skulle förkroppsliga: den gammalattiska
komedien.
Om komediens ursprung och äldsta
utvecklingsstadier veta vi jämt lika mycket
som om tragediens, d. v. s. ingenting. För
oss äro bägge konstarterna årsbarn med
Athens storhet, och ingendera överlever
länge det attiska imperiets fall. Bakgrunden
för sorgespelets pathos som för lustspelets
festliga överdåd är Hellas’ gudfruktigaste
och frispråkigaste stad under det sagolika
århundrade, då den under oavlåtligt split
inåt och krig utåt, vansinnigt slösande med
människoliv, ideer och trierer, från år till
år höll sig uppe som de hellenska havens
hårdhänta, hatade och fruktade härskarinna.
Under det tragedien i Aischylos’ ouverture
ännu inspireras av perserkrigens enkla
heroism och med Euripides griper över i den
tid, som skulle behärskas av nederlagets
stämningar, inskränker sig komedien till att
ackompanjera den upprörda slutakten i den
athenska stormaktens enastående drama —
det peloponnesiska kriget. Aristophanes’
diktarbana började i krigets första år; den
»bulnande fred», som skilde krigets båda
skeden, motsvaras av en avmattning i hans
alstringskraft; och de lustspel han diktade
på gamla dagar efter krigets slut vittna
blott alltför tydligt om, att både diktaren
och diktarten överlevat sig själv.
Demokratien och kriget voro livsvillkor
för Aristophanes’ diktning redan därför,
att han såg sin stora uppgift i att förfölja
demokratien och lovprisa freden. Han var
på livets alla områden djupt och envetet
konservativ; som de flesta komiska snillen
var han nämligen en herre av mycket liten
djupsinnighet, för vilken den gamla goda
tiden, fri från alla irriterande ideer och
kitsliga problemer, omstrålad av
traditionens glans och ombonad med det
hemvanas trevnad, självklart måste stå i
förklarad dager. Allt nymodigt är ur
komediens synpunkt löjligt, eftersom det bryter
sig ut ur de hävdvunna formerna; men det
är på samma gång pöbelaktigt, oanständigt
och gudlöst, alltså skadligt och måste
bekämpas. Aristophanes tog den kampen på
allvar. Hans konst har ofta jämförts med
våra dagars revyer och studentspex, och
beröringspunkter saknas visserligen inte:
treklangen av lyrik, satir och upptåg, den
ogenerade uppbyggnaden stick i stäv mot
alla kompositionens och illusionens lagar,
glädjen åt dagsaktualiteten, vitsen och
kuplettrefrängen. Men det består dock en
grundväsentlig skillnad; medan
Karl-Ger-hard är synnerligen världslig, medvetet
oanständig och komplett ofarlig, var
Aristophanes den frommaste bland athenare,
anständighetens svurne riddare och en oerhört
farlig person. Han skämtade fritt, som
förtrolig vän och god kamrat, med mytens
olympier, men krävde uppfyllandet av varje
iota av lagen gent emot statens gudar —
komedien själv var ju ett led i deras tjänst.
Hans kärleksfulla intresse för den
mänskliga digestionens och exkretionens olika
fenomen och hans envisa vana att minst
en gång i varje seen nämna könsdelarna
vid deras rätta namn choquerar den
moderne läsaren lika kolossalt som det roade
den athenske åskådaren; men ingen har
med ärligare fanatism än han slagit alarm
mot varje försök att i konsten utnyttja det
sexuellt retande eller att i livet uppluckra
den goda sedens föreskrifter för
umgängeisen mellan kvinna och man. Den
benådade gyckelmakaren hade krigarens
lovliga uppsåt att såra och döda; och ve
den han utsett till sitt offer. Han har
trotsat en allsmäktig och hänsynslös
politiker som Kleon, undergrävt hans
popularitet och för alla tider fördärvat hans rykte;
han har mer än någon annan gjort livet i
fädernestaden odrägligt för Euripides; han
har fört Sokrates mer än halvvägs till
döden. Vad hans kampanj betytt för de
otaliga mer obskyra strykgossar, som fått
springa gatlopp genom hans 44 komedier,
är det svårt att överskatta. Nogräknad om
medlen är han ingalunda; hans karrikatyr
av Sokrates är som bekant så rosenrasande
lögnaktig, att dess — väl bestyrkta — effekt
på athenarna ter sig som en förbryllande och
svårtydd gåta. Om sådana begrepp som
sanning, rättvisa och ridderlighet svävade han
i lycklig och naiv okunnighet; man måste
vara minst tysk gymnasialprofessor för att
hitta vare sig hoher sittlicher Ernst eller
tiefe ideale Gesinnung i hans diktning.
Men begabbaren var på samma gång
poet; och hans poesi är den skäraste,
luftigaste och graciösaste som Attika någon-
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
