Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aristophanes. Några inledningsord av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A r istop hanes
sin frambragt. Runt omkring i komedierna
kväller lyriken fram i glittrande, leksna
kaskader; hans stora sköna hat uppväges
av en ren och barnslig glädje åt att släppa
fantasien på grönbete utan någon tygel
eller kapson —• och hur groteska
krumsprång den än tar, hamnar den osvikligt
på någon grön och daggfrisk äng med
vackra blommor och fågelsång. Hans mjuka,
tvångsfria attiska — den renaste som
någonsin skrivits —■ kan vina som en
pisksnärt och smattra fram smädelser som en
kulspruta, men kan också bölja fram i den
ioniska visans vekaste rytmer och tolka en
omedelbar fröjd åt solen och vattnet, fälten
och träden, som är de tragiska körernas
tankemättade och abstrakta poesi totalt
främmande. Smutskastaren av Sokrates’ namn,
Euripides’ hätske och trångbröstade fiende,
förblir ändå alltid chariternas älskling.
Rasande polemik och bevingad poesi,
sammanhållna av dionysisk feststämning —
det är den ungefära formeln för
Aristophanes’ diktning. Men en enda gång, på
mitten av sin levnads bana, tycks han med
trötthet och avsmak ha vänt sig bort från
dagsstridernas tunga och hetta för att på
diktens snabbaste lustjakt styra hän mot
lekens och drömmens gyllene världar. Det
var då han skrev »Fåglarna».
Det är sant, att det politiska läget år
414 måste te sig allt annat än
uppmuntrande för en athensk patriot. Man stod
vid början till slutet av Athens
stormaktssaga. Den fred med Sparta, som
Aristophanes sju år tidigare hälsat med sina
gladaste visor, hade efter ett outredbart trassel
av intriger och motintriger omsider
definitivt brustit; athenarna hade för säkerhets
skull börjat den nya kampanjen med en
åtgärd av vanvettig hybris •—■
erövringståget mot Sicilien — och en annan av
ännu huvudlösare bigotteri —
helgerånsprocessen mot Alkibiades, som drev Athens
enda fältherregeni över i fiendens läger.
Än bedrövligare var det inre läget i Athen:
de stora helgerånsprocesserna hade nått ett
måttlöst omfång och skapat ett outhärdligt
tillstånd av allmän rättsosäkerhet; det
härskande demokratiska partiet, som såg sin
riksbyggnads grundmurar vackla, försökte
förtvivlat att med den hemliga polisens
älskligaste metoder hålla i schack de
aristokratiska frondörernas klubbar, där bålda
statsvälvningsplaner, ej utan landsförrädi-
ska inslag, ideligen smiddes; man gjorde
t. o. m. ett — i längden ineffektivt -—
försök att sätta munlås för komedien. Ej
underligt, att Aristophanes’ hjältar, hrr
Euelpides och Peithetairos, fly från Athen,
så fort deras ben bära dem, och grunda
en ny och bättre stad i fåglarnas rike.
I fåglarnas land härskar kung Härfågel,
som en gång varit människa och hetat
kung Tereus, och hans gemål, drottning
Näktergal. Kungaparet stammar ytterst från
den gamla vemodiga svarsagan om orsaken
till näktergalens klagande sång, -— sagans
grunddrag antydas i en liknelse i
Odys-se’en: Penelope våndas,
som brunfjädrade näktergaln, Pandareos’ dotter,
sjunger sin ljuvliga sång, när våren är kommen
tillbaka,
sittande inne bland grenarna gömd i det tätaste lövet,
och hon med klangrik röst i’ oändligt skiftande toner
gjuter sin sorg över Itylos ut, sin son, den av våda
själv hon förgjorde med svärd, den gosse hon födde
kung Zethos.
I den attiska lokalformen av sagan var
prinsessan Näktergal en athensk
konungadotter, och hennes gemål var kung Tereus
av Trachis, som efter den tragiska
katastrofen blev förvandlad till härfågel. Vid
tiden för »Fåglarnas» tillkomst hade sagan
frisk aktualitet för athenarna. Sophokles
hade kort dessförinnan gjort sensation med
en skakande tragedi, där han tagit
materialet från Tereus-sagan och där han vågat
det djärva dramatiska experimentet att
framföra jämväl fågelförvandlingarna på scenen.
I Sophokles’ pjäs hade dessutom kungen
av Trachis (i södra Thessalien) blivit till
kungen av Thrakien; och då athenarna
samtidigt råkade ligga i underhandlingar om
allians med den regerande konungen av
Thrakien, som till på köpet hette Teres, blev
man i Athen med ens livligt intresserad för
de i Sophokles’ sorgespel förutsatta gamla
förbindelserna mellan det athenska och det
thrakiska hovet — Thukydides finner det
nödvändigt att utförligt vederlägga den
gängse teorien, att Hans Thrakiska
Majestät skulle härstamma i rätt nedstigande
led från prinsessan Näktergals olycklige
och brottslige gemål.
Aristophanes berör knappt den tragiska
bakgrunden till kung Tereus’ förvandling.
Han behövde en förbindelselänk mellan
människo- och fågelvärlden, och den fick
han på bekvämaste och effektfullaste sätt
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
