Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
uttrycksmedel. En satiriker skall inte i
första hand vara rättvis, och än mindre
lyrisk. Han skall inte söka efter
förmildrande omständigheter. Han skall inte
förstå, utan hata. Att äga den stora humorns
syn på livet är däremot just att söka
förstå och förlåta, vilket är detsamma som
att göra front mot ensidighet,
konventionalism och pedanteri.
Det är därför humorn, i den mening
Torsten Fogelqvist använder begreppet,
helt enkelt blir ett utflöde av humanismen.
I en uppsats om Valdemar Vedel heter
det: »I humanismens livssyn ligger alltid
en pietetsfull respekt för det naturliga och
organiska växandets lag. Alla språng i
utvecklingen äro av ondo. Utvecklingen
är icke betjänt av esplanadsystemet eller
det rotuppryckningsarbete som
underkänner alla konservativa rotvärden. Att främja
utvecklingen utan att bryta sambandet var
sedan humanismens klassiska tid dess
lösen». Något av denna sunda konservatism
präglar liberalen Torsten Fogelqvist, och
något av denna liberala syn går igen i
hela hans kritiska verksamhet, som aldrig
ställt sig i sold hos det renodlade
partisinnet eller den förbenade dogmatiken.
Det finns, gudilov eller gudiklagat,
många olika slags kritik. Det finns en
ängslig skräddarkritik som fjantar omkring
med sitt måttband, och det finns en
mindre ängslig boxarkritik vars enda mål
tycks vara att så grundligt som möjligt
möblera om vederbörandes fysionomi. Men
den farligaste och tillika den mest
osympatiska kritik av alla är den som använder
rättvisans former, med orättvisan som enda
resultat. Inför denna kritik är delinkventen
på förhand skyldig eller oskyldig, och
domaren är samtidigt åklagare. Om domen
inte direkt avhänger av förfalskade papper,
så beror den alltför ofta på att papper
undanhållas, d. v. s. att den anklagades
enda rättshjälp förfuskas. Man tar upp en
sida av hans personlighet och låtsas helt
enkelt inte om de andra sidorna, och
utslaget kommer alltså att drabba inte en
person, utan en fiktion. Offret döms till en
del på de papper som fått komma fram, till
en del på dem som äro undanstuckna, men
till största delen på domarens egna
hemliga papper, enligt axiomet att ali kritik
är subjektiv.
Hur många kritiska justitiemord ha
egentligen begåtts .i subjektivismens namn?
Lika många som i religionens och
moralens. Det är sant att det kan föreligga en
så avsevärd temperamentsskillnad mellan
kritikern och den kritiserade att
möjligheterna till ett ömsesidigt förstående i hög
grad försvåras; men det är inte mindre
sant att det ingår ett objektivt moment i
i ali ärlig kritik och att viljan till rättvisa
i de flesta fall också skänker förmågan.
Den viljan och den förmågan ha aldrig
saknats hos Fogelqvist. Han har
naturligtvis sina personliga sym- och antipatier,
som vi alla, men han låter dem inte
obehörigt påverka domen. Han är den
samvetsgrannaste defensor. Han plundrar ingen
på hans tribut. Han ger kejsaren vad
kejsaren tillhörer och Gudi vad Gudi
tillhörer, och han smusslar inte med papper i
bakfickan, ser inte efter i facit på förhand.
Även negerande naturer, som i grund och
botten måste vara hans positiva lynne
främmande, har han visat sig förstå i
enlighet med satsen »humani nil a me
alie-num puto», och han vet att om det ges
en gottköpspessimism likaväl som en
gott-köpsoptimism, så ges det också en
pessimism som egentligen endast är avigsidan
av ett otåligt livsbegär.
Det faller emellertid av sig självt att
det både-och, som i viss mån är Torsten
Fogelqvists andliga formulär, inte får fattas
som något slags laisser aller. Det gör inte
svart till vitt. Han säger: både Kosmopolis
och Patria, både individualism och
samarbetsidé, både bok och svärd, både
meditationens stillhet och handlingens slagfält.
Men han säger också: antingen sant eller
osant, antingen äkta eller oäkta, antingen
livet eller bokstaven. Det finns ingen
andlig degighet hos honom; han reagerar
friskt och omedelbart. Det torra
rättshaveriet med passare och linjal är honom
lika mycket emot som »de mosigt
över-feta». Och är det några människor, mot
vilka han hyser en levande ovilja, så är
det de som likna trollen i »Peer Gynt»,
de som äro »sig själva nog». Från
katedern i Brunnsvik talar han: »Det är bara
en människotyp som man behöver frukta
och bekämpa. Det är de färdiga, de som
ha världsbilden fix i sin kamera och som
aldrig behöva ändra den eller utvidga den
eller ens retouchera den. Det är från de
färdiga som stillaståendet, forsumpningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
