Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsten Fogelqvist. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergman
stå sig Fogelqvists ord lika bra den dag
i dag. Och när han framhåller arbetarnas
bristande historiska sinne och
relativitets-känsla som beklagliga men nödvändiga
följder av en ung kultur med blicken
hypnotiserad av framtidens förlovade land, så
har detta ett alldeles särskilt intresse, ty
det är just här man har att söka den
springande punkten i Torsten Fogelqvists
egen fortsatta utveckling.
Han hade flyktat från esteticismens
idérus och själviska skönhetsliv. I stället för
drömmen hade han resolut anammat
gärningen, i stället för traditionen
evolutionen, i stället för individen folket. Han
hade färdats omkring som en pioniär för
xitvecklingen, och utveckling betydde att
stryka över och gå vidare. Men någon
gång — vad vet jag — hade han kanske
från kupén eller bondkärran sett
östgötaslättens gungande skördar och i
gästgivargårdens öppna fönster hört
helgmålsring-ningen från någon av alla de små
kyrkorna därnere, och flydda generationers
liv hade plötsligt blandat sina röster med
nuets och framtidens. Så hände det att
kontinuitetskänslan så småningom började
stiga upp i hans inre som en rival eller ett
komplement till evolutionstanken. Han ville
alltjämt gå vidare. Men nu ville han gå
vidare utan att stryka över. Han hade
upptäckt »det levande förflutna». Det är en
upptäckt som en ung ande inte gör i första
taget när han är ute och strider för sanning
och rätt (som ju mestadels betraktas såsom
framtidens tillhörigheter), och den kan visa
sig ödesdiger nog och har faktiskt hejdat
mer än en profet på halva vägen. Det
förflutna kan fånga och förkväva. Det är det
historiska sinnets avigsida. Men ju fastare
Torsten Fogelqvist kände sig rotad i
gamla kulturlager, dess livligare kände han
sig också »i pakt med framtiden», och
därmed var den sammansmältningsprocess
i gång som till sist format hans
personlighets kärna.
Man har med skäl kallat honom en
modern gammalsvensk. Han kan också
kallas en from hedning, en social
individualist, en kosmopolitisk patriot, en
etisk skönhetsdyrkare. Människan är för
honom inte ett antingen-eller, utan ett
både-och. Det är just detta som gör henne
till människa. I föreningen av motsatser
ligger hennes öde. »Människan är nu
en gång för alla sådan: stor och liten,
hjälte och narr, stora ödens allvar kring
sin panna och bitter vardagsgalla i
blodet» (August Strindberg in memoriam).
Jag undrar hur många gånger Fogelqvist
anfört de berömda Karlfeldtska
versraderna:
Vi sörja alla och vi yvas alla.
Vi äro alla allvarsmän och narrar.
Vi hyckla njutning, när vi svälja galla,
och spänna bröstet stramt, fast hjärtat darrar.
Vårt liv måste bli en ständig kamp mellan
stridiga makter, än har den ena och än den
andra övertaget, och det finns blott en enda
livssyn som kan ge någon vapenvila och
åstadkomma någon försoning. Det är
humorn. »Ty humorn är ett evigt utflöde av
känslan för frihet, jämlikhet och broderskap,
allas orätt och allas rätt». Humorn är
demokrat, men dess demokratism hör inte ihop
med partiprogram, klasser och katekeser.
Den springer upp som en stor svallvåg ur
folksjälen, och den fruktbargör allt som den
översvämmar. Fogelqvist har en själslig
frändskap med de stora humoristerna;
genom sin vittfamnande natur, sin
»renäs-sansmulliga» kärlek till livet besitter han
särskilda förutsättningar att förstå alla
saftiga gemyt och ali gudomlig dårskap. Han
ägnar på ett ställe några levande sidor åt
Onkel Benjamin, hjälten i Claude Tilliers
roman, född av samma Touraineska sol
som kläckte ut Rabelais och Balzac; och
dock är det inte för »det rosiga
matsmältningsskimret kring livet» den goda onkeln
prisas, utan för stoicismen bakom
lättsinnet, klokheten, tålamodet och tapperheten
i dagens vedervärdigheter, allvaret i löjet,
för den sanna humorn, kort sagt. Det är
denna stolta och anspråkslösa manlighet
som för Torsten Fogelqvist är ett av livets
högsta värden. Han glömmer aldrig att
hylla den var och när han påträffar den.
Humor är ett både-och. Satiren ett
antingen-eller. Jag minns ett par små satirer
av Fogelqvist; den ena anger sig själv
som en Swiftefterbildning, båda gå i
kåseriets form och sakna skärpa. Fogelqvist
har — inte minst i sitt politiska
skriftställarskap — visat sig kunna läsa lagen
till höger och vänster med ali önsklig
kraft; men satiriker är han knappast.
Hans natur med dess blandning av
ly-rism, patos och rättvisa väljer helst andra
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
