Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Guy de Maupassant: En gammal historia (Histoire du vieux temps). Scen på vers. Översättning av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guy de Maupassant
Ja, låt oss prata nu; ett vackert ungdomsminne
föryngrar nu och då vårt åldertyngda sinne.
Det är en smula sol . . .
Greven. Fast på en vinterdag.
Min himmel mulen är, min solglans blek och svag.
Markisinnan. Nå, låt mig höra en av era galna dater!
Ni var, herr greve, förr en man med stolta later,
om krönikan har rätt, en rik och vacker karl,
en fullblodsadelsman, som spotskt er värja bar.
Skandal er skrämde ej. Ni korsat visst er klinga
med mången äkta mans, ty vid en skymt, en ringa,
av er vart hjärta slog i hastigare takt.
Det har en vacker dam mot tysthetsed mig sagt . . .
Vildhjärna, snar till gräl, flickjägare ni varit,
såvida ryktet ej med överdrifter farit.
Och fyra månader ni suttit i en cell
för att en bonde hängd man funnit i hans tjäll.
Den bondens hustru var, det sägs, båd ung och vacker . . .
En bondfru, greve! Nej då — galenskapsattacker!
Och fyra månader! ... Ja, om av gammal ras
hon varit, denna dam, och skönhet ägt och grace,
jag er förstått . . . Seså, nu vill jag, att ni mildrar
mitt intryck och därför en världsdams ynnest skildrar.
Men glöm ej skåpet bort, där mannen segerbåld
får tag i älskarn, flat, bland gamla kläder dold!
Greven. Och varför då alltjämt en världsdam, markisinna,
när andra likväl ock behaga? Varje kvinna
är född att tjusa oss, högboren eller ej.
Bär skönhet titel väl? Har gracen anor? Nej.
Markisinnan. Tack! Era vardagsrön mig intressera mindre.
Ni har nog andra ting i era minnens inre,
min käre greve. Nå, begynner ni? Jag hör.
Greven. Då det er önskan är, jag genast lyda bör.
»Vad kvinnan vill, vill Gud». A, det är, på min ära,
en lika ofelbar som gammal sedelära . . .
När jag till hovet kom, var jag sentimental,
men till en verklighet, en snöplig och brutal
snart vaknade jag upp. Jag älskade den sköna
grevinnan de Paulé och trodde henne löna
med trohet ali min glöd, tills jag en afton fann
mitt dyra ideal ömt famnad av en ann.
Två månader jag led, liksom en stukad slyngel
till spe för stad och hov, allt detta lumpna yngel,
som applåderar turn, men visslar oturn ut.
Jag var bedragen, jag — dömd alltså, absolut.
En älskarinna fick jag snart igen, men tvenne
vi voro också nu, som gynnades av henne.
Den andre var poet. Han döpte vår idol
på vers till stjärna, ros och universums sol
och Gud vet vad ännu. Jag skickade den stollen
två sekundanter tvärt, men han föll ej ur rollen:
2 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
