Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Guy de Maupassant: En gammal historia (Histoire du vieux temps). Scen på vers. Översättning av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gammal historia
för feg att med mig slåss, en platt sonett han skrev,
vann skrattarna för sig — och man med mig blott drev.
Den läxan bragte ali min tveksamhet att falla:
jag sökte en ej mer, men lade an på alla.
Till valspråk tog jag då en gammal sats, ni minns:
»Narr den en kvinna tror» — och mådde som en prins.
Markisinnan. Men när i forna dar — förlåt en liten fråga! —
på knä och suckande ni biktade er låga
för någon vacker dam, säg, förde då ni ock
det språket?
Greven. Nej! Men, oss emellan, medgiv dock,
att kvinnan är ett barn, som man förfuskat grundligt.
Hon både smickrats och besjungits alltför rundligt.
Sonettillverkarne, en yrkesfjäsarhop,
ha henne överöst med fadda hymners dop
— en poesidekokt — liksom ur öppna kranar!
Ett fantasistint barn man så av kvinnan danar.
Och älskar hon ens: Nej! Hon efter kärlek trår,
men ej den kärleken man när vid tjugu år,
vars enda lyte är att helig den sig aktar,
nej —• en roués, en mans, som hon i smyg betraktar
med undran, vart han går, och nästan med respekt.
Var kvinna för hans blick ju skälver oroväckt,
ty han är — tänk vad skäl att andaktsrusig darra! -—
förförarn numro ett i Frankrike-Navarra.
Ej att han vore ung, ej ens en vacker karl,
och snillrik — långtifrån! Men mannen framgång har
för det han levat om. Det är det oerhörda!
Och dock, just därav bli de änglarna förförda.
Men kommer så en ann och spör med höviskt skick
vad’ offer hon begär för skänken av en blick,
ja, då ber skrattande hon honom månen fånga! . . .
Ni vet nog väl, att nu jag talar om de många
och ej om en.
Markisinnan. Det var galant, jag tackar er!
Men nu är det min tur. Hör noga på, jag ber.
En gammal Mickel, styv, men ungviltlysten, vankar
med magen tom en natt i hungertrista tankar.
Han minns kalasen förr uppå förbjuden mark,
minns hönan, snappad upp i skymningsdunkel park,
och silkesmjuk kanin, som undgick jägarn sällan.
Men ack, med årens lopp den sinat, njutningskällan,
man är ej mer så rask, man van att fasta är.
Dock, om en doft av jakt till honom vinden bär,
då glöder det ännu i gamla ögonringar . . .
Han ser: med huvuna inunder trötta vingar
uppå en gammal mur en hönsflock sover sött.
Men branten farlig är och Mickel stel och trött
och tänker, trots sin svält och längtan efter höna:
»En yngre må dem ta — mig äro de för gröna!»
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
