Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från fem världsdelar. Av Frans G. Bengtsson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
mar en viss enighet, höll sina hövdingar
vid gott humör förmedelst små påsar med
guldmynt och täta överfall på turkiska
transporter, blockerade Medina, stormade
Akaba vid Röda Havets nordöstliga vik,
bibelns Esjon-Geber, där Salomo och
Hi-ram utrustade Ophirflottorna, och uppslog
där sitt högkvarter — samt demonstrerade på
ett lyckligt sätt sin förening av arkeologiska
och militära instinkter genom att leverera
turkarna batalj bland det nabateiska Petras
ruiner och leda striden där uppkrupen på
taket av ett väl bibehållet Isistempel. När
Allenby började bli färdig till framryckning
i Palestina, hade han till dennes hjälp
svärmar av kamelryttare i beredskap, skaror
som visserligen inte skulle dugt stort i
reguljär krigföring men som likväl
förträffligt voro i stånd att som ett moln vid
ökenranden hänga längs turkarnas etapper
och avskära deras syriska järnväg närhelst
något tillfälle yppade sig; varpå slutligen
emir Feisal och överste Lawrence efter
katastrofen och förföljelsen voro de första
att i medeltida martialisk stil, under
befolkningens jubel och åtföljda av sina
pittoreska ökenrövare, som segrare rida in i
Damaskus, längs gatan som kallas Den raka.
Under hela denna tid levde han bland
araberna som en av dem, fullt behärskande
deras språk, sedvänjor och mentalitet;
beduinhövdingarnas alltmer ökade aktning
förvärvade han sig bland annat genom att
efterhand utbilda sig till en mycket
framstående kännare av öknens viktigaste
krigsredskap, dromedaren, — ehuru han själv
efteråt vidhöll, att detta djurs psykologi
och talrika egenheter utgjorde ett område
så svårt och hemlighetsfullt, att han inte
ansåg sig ha nått vidare långt i dess
begripande. Efter kriget vägrade han att taga
mot erbjuden generalsrang, adelskap m. m.
och drog sig tillbaka till det lärda
privatlivet, skygg och fåmäld, ständigt stadd på
flykt för efterhängsna reporters och än
svårare eftersatt av damer som önskade
ingå äktenskap med hans hjältegloria. Han
deltog i fullbordandet av publiceringen av
de hettitiska utgrävningarna, vilken avbrutits
av kriget, samt skrev ett företal till en
upplaga av Doughtys klassiska Travels in
Arabia Deserta; dessutom framträdde han
med några artiklar i den syriska frågan,
förfäktande arabernas intressen, när
ententen började visa sig alltmer hågad att
tumma på de löften man givit dem under
kriget. Men huvudsakligen sysslade han med
en bok om sina arabiska upplevelser. När
manuskriptet till denna förelåg färdigt,
bort-stals detta, som han jämte sin arabiska
dagbok haft med sig till London i en resväska,
på en järnvägsstation där. Han skrev då
boken på nytt ur minnet och tryckte den på en
handpress i sex exemplar, varav ett
deponerades i British Museum för att publiceras
om fyrtio år; de framstående män som
fått läsa något av de övriga exemplaren
voro eniga i sitt omdöme, att hans bok
var något i sitt slag enastående. På denna
punkt stodo sakerna när Lowell Thomas
avslutade sin berättelse; nyligen har
emellertid Lawrences skildring i förkortad form
gjorts tillgänglig för en förväntansfylld
mänsklighet under titeln Revolt in the
De-sert och även i den formen visat sig vara
ett högst fascinerande verk.
Lowell Thomas’ bok är bredvid detta
endast en lätt skiss, som likväl stundom
supplerar Lawrences framställning. Författaren,
en amerikansk journalist, som lyckades leta
sig fram till Lawrence under det denne låg
i Akaba och som därefter var med på några
av hans expeditioner, är en livlig berättare
när han inskränker sig till vad han sett och
hört; när han däremot svingar sig upp till
överblickar över sådana ting som arabisk
historia eller kultur, eller kommer med
betraktelser över Allenbys och
Lawrences ’strategiska principer’ och på något
utomordentligt dunkelt sätt jämför dessa
med sjuttonhundratalets, gör han ett mera
blandat intryck. En del små
besynnerligheter kunna tänkas i någon mån bero på
översättningen, som är fluent men inte
verkar särskilt omsorgsfull. Men han är i sitt
esse när han är med på Lawrences strövtåg
eller porträtterar hans bistra beduinscheiker.
Han hyser en med förundran blandad
sympati för den lärde engelske
guerillahöv-dingen; det är med en något förbryllad min
han katalogiserar det egendomliga
fältbibliotek denne hade med sig i kamelsadeln:
The Oxford Book of English Verse, Sir
Thomas Malorys Morte d’Arthur samt
Aristophanes’ komedier; särskilt sistnämnda
volym tycks ha verkat smått irriterande på
Mr. Thomas. En del beduintyper återger
han med impressionistisk brio, och följande
lilla bild kan tjäna att visa, att dessa
hövdingar trots sitt hantverk och sinnelag inte
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
