Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från fem världsdelar. Av Frans G. Bengtsson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från fem världsdelar
äro främmande för förfining och konvenans,
utan tvärtom ytterst noggrant sträva efter
att uppfylla den inhemska belevenhetens
krav:
Araberna anse, att när någon får maten i
vrångstrupen är detta ett tecken till mycket dålig
uppfostran. Det visar ej blott att mannen är glupsk,
utan även att djävulen fått makt med honom . . .
Ett stycke efter oss i karavanen red en hövding för
shammar-araberna som hade ett stort ärr tvärs över
ena kinden. Om hur det uppstått berättade Lawrence
följande: ’När den där mannen en gång satt till
bords med Ibn Raschid, norra Centralarabiens
härskare, råkade han få litet mat i vrångstrupen.
Han blev så skamsen häröver, att han drog fram
sin kniv och ristade upp mungipan långt ut på
kinden — endast för att visa sin värd, att en bit kött
fastnat i hans oxeltand och därigenom framkallat
hostanfallen
Boken prydes av ett antal ypperliga
bilder av arabiska scenerier och
beduinfysionomier; och den stackars överste Lawrence
själv har också, trots sin motvillighet, mer
än en gång tvingats att fastna på plåten i
sin skepnad av draperad ökenhövding.
I Lowell Thomas’ bok framträda
förklarligt nog inte turkarna som några
särskilt tilldragande figurer; endast en av
dem omnämnes med någon välvilja och
finns avbildad som en solid
kommandotyp med tungsinta drag i jaquette och
lammskinsmössa: Fakhri Pascha, befälhavare
i Medina, en soldat av Osman Paschas
skrot och korn, som med orubbligt
jämnmod, trots belägring och uthungring, trots
Allenbys segrar, Turkiets kapitulation,
världsfred och allt, satt kvar bakom sina
medinensiska skansar, där han lovat hålla
sig i det längsta, och inte avmarscherade
från Profetens grav förrän sommaren 1919;
— för att så inom kort efterträdas, inte av
kung Hussein, som varit hans bekämpare,
utan av en plötsligt från Arabiens inre
frambrytande tredje part, Ibn Saud,
waha-biternas hövding, i full överensstämmelse
med det händelseschema som finns illustrerat
i fabeln om nötkärnan och som rätt ofta
upprepas i historien. En bok där turkarna
och turkiska ting göra ett mera anslående
intryck är Birger Mörners Turkiska år,
rymmande intryck och minnen från
Konstantinopel på sultan Abdul-Hamids tid. Det
är sant att boken rymmer mera: efter
’Turkiska år’, tillfogas i titeln ’och andra’,
och dessa ’andra’ äro brokiga och
underhållande nog, sträckande sig från Cintra i
T. E. Lawrence.
Ur Med Lawrence i Arabien av Lowell
Thomas.
Portugal till Nya Guineas innandömen;
men Konstantinopel är, när det behandlas
så som här sker, ett så mycket intressantare
ämne än allt portugisiskt och t. o. m. än
allt exotiskt, att man endast kan sörja över
att inte författaren, som tycks känna till
Konstantinopel som sin västficka, ägnat
hela boken uteslutande åt den staden —
eller ännu hellre skrivit ett långt större och
grundligare verk i ämnet. Denna bok är
den enda i denna revy som vållat
anmälaren sorg genom att vara alltför liten och
alltför fort genomläst.
Ty man kan inte gärna neka till att
turkarna och allt turkiskt besitter en
alldeles särskild lockelse, från en viss
synpunkt sett. Naturligtvis inte när man
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
