Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
Tavle by var delad i två hälfter på båda sidor
om ett smalt vatten. På de långsluttande markerna
ned mot vattenbrynet lågo böndernas ägor med
gårdarna som en klunga grå vakthundar i mitten.
Det som skar byn itu var vintermyren. Därifrån
kom sveket och faran. Från vintermyren kom
frosten och svagåret, nöden och svälten.
Detta är situationen. På ömse sidor om
det smala vattnet bo tvenne släkter, vilka
äro fiender av begynnelsen: den ena
levande på svältgränsen, den andra något
mer välmående. Hade de kunnat enas och
dika ut myren, skulle de varit räddade.
Men människorna äro inte sådana. Det är
med bönderna i Tavle som med Frödings
Jan Ersa och Per Persa eller, för att ta
ett annat bra exempel, de två fiskarna i
Siwertz’ novell »En handfull dun», som
ha att slåss med svält och köld på en ö i
havsbandet, men som ändå träta och
fördärva varandra. Alldeles som vi, som nu
fresta livet på vår europeiska ö i den vilda
folkoceanen!
Bokens förra avdelning, som bildar ett
helt för sig, heter »Ofärden». Där
berättas om de fem nödåren, om Lill-Jonas som
på sitt frostiga hemman bär slagen med
samma sega förtröstan som bonden Paavo,
hans finske frände; och så till slut om
den religiösa väckelsen och dödståget till
»mjölgruvan», den vita sandgropen nere
vid havsstranden. Lill-Jonas, den stille och
betänksamme fattigbonden, är gripen av
samma yrsel som juden Menahem i Per
Hallströms Purpur-novell Arsareth, och han
leder sin skara mot en lika vanvettig
död.
Kanhända ligger det något verkligt till
grund för denna händelse; författarinnan
lyckas i varje fall få en att tro på dess
möjlighet. Skildringen är gjord med en viss
hänsynslös kraft, och när man nått till
slutet, händer det att man lägger undan
boken för att hämta sig litet. Den ende
kvarlevande av Lill-Jonas’ familj, sonen
Mats, blir huvudpersonen i senare
avdelningen, kallad »Vittra». Han tages om
hand av Rik-Anders, faderns arvfiende,
som kommit på bättre tankar efter att ha
mist sin egen son vid den stora olyckan,
och han kommer så att växa upp i byns
största gård. Han är erfaren och sluten och
kan varken tro Gud eller människor om
något gott. Men till naturen oc.h dess dolda
väsen står han i det närmaste förhållande;
han har »synen», han ser silverskredet
som rinner likt en orm ner mot klyftan,
där lappskatten ligger gömd, och han hör
sjövittras onda skratt nere i myren. En
tid ljusnar det för honom, han omhuldas
av Rik-Anders och älskas av sin
fostersyster. Men modern gör hans hopp om
intet. Hon är av lappskt blod, kvick i
vändningarna, trollkunnig och om sig: i
allt sitt svarta djävulskap bra nog tecknad.
Mats mister sin älskade på ett grymt, ett
outhärdligt sätt. Den stackars ynglingen
får gå igenom så mycket, att en bråkdel
varit nog för att tillintetgöra hjälten i en
skildring från civilisationscentra som t. ex.
Stockholm eller Lund Men när boken
slutar står han där, knuten i växten men
alis inte knäckt, seg i viljan, tydligen redo
att ta spjärn igen och nappas med ödet.
Som motto på titelbladet står ordet: »En
tålig man är bättre än en stark», och om
Mats gäller det, att han har mer av det
oslitliga tålamodet än av den raska
styrkan. Han har ärvt egenskapen av fäder
som genom århundraden brukat jord i
Västerbotten.
Vill man summera ihop det väsentliga
i denna roman, så kan man säga att den
handlar om nöden och om undret, om
»ofärd» och om »vittra», två ting som ha
ett nära samband, likt svält och
hallucinationer. Där man far illa och någon gång
räddas invid dödens gräns, där har man
lättare för att tro på onda och goda
makter än i en välordnad omgivning. Den
hårda naturen blir levande, de vilda
elementerna ta gestalt, det onda låter sig icke
bortresoneras, och Gud framstår som
behövlig, nödvändig. Därför möter man också
ständigt psalmverser och bibelspråk
bredvid trollformler i denna nödårsskildring.
Frosten är ett stycke kulturhistoria, men
därtill en god roman med fast knutna
berättelsetrådar. Den är lödig och tung och
fladdrar säkert inte bort i första taget för
de vår- och höststormar som årligen härja
även i litteraturen. Den har ett
ungdomligt drag, även i så måtto att den lämnar
en del övrigt att önska. Författarinnan
behärskar ännu icke de konstnärliga medlen
fullt ut, hon har framför allt icke lyckats
stämma sin roman riktigt i ton med
det västerbottniska kynne och de
ödestunga händelser som hon skildrar. Här och
var kunde hon sparat in ett grant
adjektiv, en poetisk fras. Tittar man närmare
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
