Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och
noveller
efter hur det kommer sig att hennes språk
verkar litet oroligt, ansträngt entusiastiskt,
så befinnes anledningen vara att hon till
övermått använder sig av inverterad
satsbyggnad, gärna börjande med
predikats-fyllnaden eller adverbialet.
Berit Spong vann häromåret med
diktsamlingen Högsal och örtagård en förtjänt
framgång; det var en mycket vacker bok.
Man mötte däri en poet som gått i de
bästa skolor, med säker smak och fast
herravälde över formen. Det var något
svenskt över dessa dikter, något vårljust
och sommarvarmt, en doft. från
klövervallar, en glans från mogna rågfält. Man
hörde visserligen rätt mycken återklang
från hennes lyriska mästare, men därjämte
en egen ton, kvinnligt intensiv och varm,
i dikter som »I vildklövern», »Mot natten»
och »Till den andra». När man läste en
strof som denna:
Är icke dagen blott
ett nät, som håller still
var dröm, tills ingen ser
att maskan slaknar?
Blott min får ej bli fri,
ej flyga, som den vill,
och aldrig söka nå
det enda land, den saknar. —
— Det var en sluten famn,
den ville flyga till —
tänkte man verkligen ett ögonblick på
Runeberg. Det är något sunt och fast, en
behärskad oro bakom slutorden med deras
självklara fall som kan medföra
associationen. Kvinnliga poeter ha vi inte många
i vår litteratur, och det är därför ganska
anmärkningsvärt att i en följd få tre av
sådan begåvning som Harriet Löwenhjelm,
Karin Ek och Berit Spong.
Novellerna I Ostergyllen röra sig inom
samma sfärer som dikterna ■— dock
snarare i örtagård än i högsal ■— och
förstärka intrycket av odlad smak och mogen
formtalang. Det är inte något fel på dessa
ting, det är verkliga noveller, med pricken
över i. De äro lugna, balanserade, men
visst icke menlösa. Slättländer fostra
myndiga döttrar: man möter typen här och
var i dessa östgötabilder, och man
återfinner handlaget hos författarinnan själv.
Hon kan lägga in en viss hänsynslöshet i
skildringen; man märker här som hos
Astrid Väring.
Astrid Väring makten av Sigrid Undsets
inflytande. De bästa novellerna — »Till
en hederlig begravning», »Abraham och
grynkakan», »Rävgropen» -— visa förresten
i fråga om motiven släktskap med Frosten.
De handla om människor för vilka brödet
är det dagliga bekymret, om det hårda
livet och den fattiga illusionen;
»Rävgropen» är därtill förlagd till samma bistra
1860-tal som den nämnda romanen.
Berit Spong skriver en tadellös prosa,
det är en njutning att läsa henne. Det
märks att hon är poet; helt osökt formar sig
en skildring till en lyrisk miniatyr, som
denna av flickan som ligger vaken om
natten och tänker på sin nyvunne älskade:
Fönstret ljusnade sakta och blev rosigt i rutorna.
Det svepte som en gyllene vinge över himlen i
öster. Vem var det som flög där och skapade en
så underbar ny dag för henne?»
Full av poesi var också en berättelse
från 1700-talet, »Mellan Jul och Petter
Katt», som publicerades i kalendern Pan.
Den började med att helt varsamt föra en
in i den undrets värld som Selma
Lagerlöf gjort oss hemvana i:
Var kom draget ifrån? Var det en glugg, som
öppnades på läktaren, var det dörren till sakristian
som gick upp för någon av prästens ottesömniga
söner, vilka tyngda av julölet snubblade in från
kyrkogårdens yrande snö, eller var det någon, som
hade somnat i bänken bakom och nu pustade med
öppen mun mot den svaga lågan? Det visste ingen.
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
