Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harriet Löwenhjelm. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
inte i bokstavlig mening spelat knack i en
gränd och även om det kanske inte var
Ompteda som hon själv brukade njuta i
brashörnet.
Det fanns andra problem för Harriet
Löwenhjelm än det, som hon till slut
erkände: att världen kanske var lumpen och
kanske beklagansvärd, säkerligen syndig
och mot många snål. Flera av hennes
dikter handla om att livet, hennes privata
liv, inte har något mål. Utan mål ingen
mening. Harriet Löwenhjelm ansågs, som
man kan se av några små epigram, inte
ha förtagit sig i livet, och en av de
funderingar som kanske ibland brukade möta
henne från välvilligt håll var vad det då
till slut skulle bli av denna begåvade och
något ironiska unga dam. Konsten att
älska med sina små illustrerade contes
drolatiques var trots allt kanske en ganska
allvarligt menad vorläufige Mitteilung till
dessa tvivlande om att den unga
konstnärinnan hade fonder att ta av som måhända
en gång skulle visa sig räntebärande. Men
frågan själv försvann inte därmed, och ett
av Harriet Löwenhjelms återkommande
diktmotiv är en bön till Herren om ett
kall, ett arbete, en uppgift, som kunde
fästa hennes hand vid plogen och visa
henne fåran som skulle följas. Så
småningom satte sjukdomen in, och därmed
blev frågan uppskjuten eller onödiggjord;
dagarna runnö bort, och om de runnö mot
hälsa eller motsatsen var icke lätt att
säga. I den situationen är det Harriet
Löwenhjelm har skrivit nästan den enda
av sina dikter som är en klagan i rent
subjektiv form, oförmedlad, intim, i första
personen. Hon visade den icke för någon,
men den blev funnen bland hennes
efterlämnade papper. Den är en suck; en
annan skulle ha gjort den känslosam, men
hos Harriet Löwenhjelm har den alltjämt
kvar en smula av axelryckningen och den
trötta gesten, som håller medlidandet med
dess tårar tillbaka:
Natten står gra utanför mitt fönster
och bak fjärran fuktiga skogar rasslar ett tåg.
Vad det är gräsligt trist att leva.
Alla vänner jag hade ha glömt mig.
Jag orkade kanske inte att hålla dem kvar.
Vad det är gräsligt trist att leva.
Ingen mening finns i mitt fattiga, förspillda liv,
som rinner bort — nej, ingen mening.
Vad det är gräsligt trist att leva.
5-
Poeter ha som andra människor sina
olika stånd, som ge dem sin prägling;
Harriet Löwenhjelm är en svensk familjeflicka
i trygg samhällsställning, en vacker
representant för ung kvinnlig begåvning i
nittonhundratalets början. En viss fromhet,
inpräntad av en religiös mor från
barndomen, en viss sjuklighet, en viss
aristo-kratism ger sin typ åt hennes verser;
ari-stokratism även i meningen av skygghet
om det intimaste. Det doldes i
spiritualitet, men kunde inte hela tiden döljas.
Livsställningen, som befriade henne från
Martas bekymmer, gjorde att hon mera
helt kunde ägna sig åt Marias omsorg,
den om de andliga tingen. Hennes egen
natur giorde att hon inte frivilligt satte
foten in i världen lika resolut och
oåterkalleligt som jämnåriga och likar.
Sjukdomen slutligen drog henne från den. Då
hon började skriva religiöst — att tala
religiöst började hon aldrig, men papper
är gjort att ta emot förtroenden alltför
intima för att uttalas — så accepterade hon
sin ställning av oberoende och avstånd,
sökte stöd i andra världar, skrev kontrakt
och betalade handpenning och fick som
kvitto den främmande och aningsrika ton
efter vilken hon stämde instrumentet.
Den tonen var hennes egen. Egenart,
egen art, är det sällsyntaste av allt, och
detta sällsynta ägde Harriet Löwenhjelm.
Redan på konstakademien brukade hon
neka att engagera sig i de stil-epidemier
som flögo genom anstalten. Jag känner
det inte så, förklarade hon, då man ville
att också hon skulle måla efter modet.
Hon målade aldrig efter modet. Hon
var genuin, och ordet är åtminstone
besläktat med termen genial. Hon var
självständig, och det ordet är i sin tur
besläk-att med ordet själ. Harriet Löwenhjelm
kan i denna stund undvara oss, sina läsare,
men vi äro kanske inte hågade att vara utan
den själ och den stil som hon nu en gång
har givit åt en publik. Om det är nödvändigt
att göra jämförelser så finns det de som
icke skulle vilja byta ut den lilla tunna
bok som är Harriet Löwenhjelms posthuma
Dikter mot särskilt mycket av det som
under detta påbörjade århundrade har
framträtt i svensk lyrik. Hon är ovanlig,
mångsidig och fantasifull, och utan en
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
