Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La zir in
kunna ha fått det berömda Nobelpriset för
ett verk i idealisk riktning. Som åskstrålar
träffa orden våra hjärtan, och vi stå »till
märgen ömkligt nakna inför Herran».
Diktverket är långt som en karolinsk predikan
men så överflödande rikt, så in i hjärtat
trängande, så fullt av bister humor, så strålande
av den högsta skönhet, att man ej hinner bli
trött. Det är samklang mellan Griegs
toner och Ibsens ord, och den dramatiska
dikten Per Gynt är kanske den märkligaste
Fremtoning, som kommit ur den nordiska
själen. Den är i högsta grad krävande, denna
dikt, och kan ej fullt fattas utom Norden
och i Norden blott av dem, som sökt och
kunnat tränga in i Norges folksjäl och dess
historia. Vet man ej, att det i
dårhusscenen förekommande apspråket betyder
Maalet, så får man läsa på bättre. Jag brukar
själv bli litet nervös, då jag tillrådes att
läsa det ena eller andra. Man har ju
tillräckligt med läsningsunderlåtenhetssynder
ändå, som plåga samvetet. Men jag vågar
ändå ivrigt råda till ett allvarligt och
grundligt genomläsande av Per Gynt före eller
efter föreställningen.
Anders de Wahl har i Per Gynt ännu
en gång visat sig vara en scenisk
konstnär av alldeles ovanligt stora mått. Ingen
nu levande i Sverige skulle kunna tolka
Per Gynt som han. Det nötboskapsaktiga,
das rindische, det, som av ålder utmärkt
germansk manlig ungdom, framhåller han
ypperligt hos bonddrängen Per och ger det
en nationellt riktig tolkning. Han
skumpade i väg som en ung stut och med en
sådan intensitet, att han full med sår och
blåmärken måste lägga sig till sängs i
privatlivet. Han hade en oerhörd klåda i
hornen och drev till gossarna och svängde
med flickorna, ja kastade upp själva
morsgumman på taket i ett enda krafttag.
Genialt spelade han scenen vid Åses
dödsbädd, detta den mest överflödande fantasis
livtag med världens mäktigaste och
förfärligaste potentat, döden. Tidstypisk och
folktypisk var han som den angliserade
norrmannen på afrikanska kusten; men i den
ohyggligt skakande situationen med
Knappe-stöberen gjorde han något som utgör
höjdpunkten av vad dramatisk konst kan skänka,
så mänsklig var han i sin sena ånger, så
flämtande i sin ångest, så lättad, då han
av Knappestöberen fick sin korta respittid.
Inför denna gigantiska prestation blekna
alla de andra, om också fru Schildknecht
som Åse var en präktig, ja alldeles
dråplig bondgumma. Solveig—fröken Lisskulla
Jobs blev väl teaterljuvlig. Det är svårt att
få riktigt äkta kullor och bondjäntor på
scenen. De tre säterjäntornas dans var ej
riktig. De skola vara klumpiga och
klam-pande, då de med råa skratt ropa på troll
och galna bondpojkar, och de böra ej ha
det som fina och kroppsligt välskötta
damer svårast kunna maskera bort, den
damatmosfär som tränger igenom paltorna,
det som på franska teaterspråket kallas
»galbe».
Anitras dans utfördes av fröken Ebon
Strandin och hade en vällust och en frihet
från pjosk, som förnöjde ej bara Per utan
också oss andra manliga egoister.
Oliver Neerland hade gjort skisser till
dekorationer och kostymer, bondstugor och
om Tidemands målningar erinrande
grupper, som här just voro helt och hållet på
sin plats. En snillrik dekorationsidé var
sfinxens skugga. Sfinxen Ibsens skugga låg
över det hela. Den småväxte, konstrike,
vithårige Vaulunder slog med sin tunga
hammare på det dulgtes Hjertekammer.
Albert Engström skrev en gång om ett
sällskap, som »sökte överträffa varandra i
kvickhet, vilket oftast lyckades».
Förfat-tarfirman de Flers och de Croisset
lyckades ej i Doktor Mirakel göra detta. Men så
är det ej heller för dem någon småsak att
skriva ändå roligare. Då de Caillavet
arbetade eller — om man hellre vill — skämtade
ihop pjäser med de Flers, voro dessa
stycken ännu roligare. Mycket nöje hade jag
emellertid av den lustiga pjäsen om
medicine doktor Georges Duprat. Han gör
liksom ryssen Metjnikov — känd genom sin
fagocytteori, som påstås vara bra mot
alltför ensidigt humeralpatologiska synpunkter
och i alla händelser har ett stort
heuris-tiskt värde — undersökningar om
livsför-längandet. De marsvin och andra otrevliga
företeelser, som behövas för sådana
studier, reta nästan livet ur hans vitala svärmor
madame Gerbault-Moreuil—fröken Hilda
Borgström. Hon säger rent ut till den med
honom gifta och av honom något
försummade dottern: Jaså, du bedrar inte din man,
och det må vara etiskt riktigt, men det är
teoretiskt oriktigt. Doktor Duprat lever bara
för sina vetenskapliga teorier och för sitt
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
