Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
arbete på framställandet av ett
livsförlän-gande serum. Så i början av första akten
somnar han och drömmer om seger och
upptäcktens verkningar i praktiken.
Frankrike jublar, staten består åt alla en
serum-insprutning, som förlänger livet till omkring
i ,000 år. På en festföreläsning i
Sorbonnes stora sal, där publiken får framställa
frågor, utvecklar Duprat upptäcktens
välsignelser. Men ej bara
livförsäkringsbolagen äro missnöjda, för att icke tala om
allmänna pensionsinrättningen. En skolgosse,
något häpen över att de olika livsskedena
skola bli alla proportionellt förlängda,
frågar orolig vid utsikten på en etthundra år
lång skoltid, om han kan slippa
insprutning. Och en äldre fröken gör sig
underrättad om injektionen kan ha retroaktiv
verkan, och vid det nekande svaret frågar
hon förtvivlad: Vad skall den då tjäna till?
Men även den ryktbarhet, som doktor
Duprat vunnit, blev besvärande.
Svärmo-dern blev full av numera positivt intresse.
Det är med glädje den unge doktorn
vaknar ur sin dröm och på svärmoderns sträva
röst förstår, att människolivslängden nu är
ställd på en maximalålder av etthundra år.
Jag minnes en urradikal uppsaliensk
akademiker, som vid de första ryktena om
fagocytteorien bleknade. De konservativa
rösterna komma att ökas, klagade den
stackars frisinnade. Men det hela var bara falskt
alarm.
Bland de uppträdande i Doktor Mirakel
var det emellertid blott den radikale
inrikesministern—herr Ivar Nilsson, knölig
på ett mycket roande sätt, och fröken Hilda
Borgström med sitt melankoliskt
triumfatoriska: »Han säger ’Lilla mamma’, då vi
äro ensamma» och den humbugsfrie trevlige
doktorn själv—herr Winnerstrand, som alla
tre ha rätt till hedersomnämnande.
Irland har genom de par skådespel av
irländska författare, som under de sista
åren uppförts på våra scener, framträtt ur
den nästan fullständiga anonymitet, som
utmärkt »den gröna ön» hos oss intill de
allra senaste tiderna. Det är egendomligt,
att det skall vara det engelsmännen kalla
fiction, romanförfattande, och man skulle
kunna tillägga komedier, som göra ett land,
Ryssland, Ungern eller Irland, verkligt
för oss.
Jag har förut framhållit likheten mellan
28—Ord och Bild, 36de årg.
Fot. atelier Jæger.
Anders de Wahl som Per Gynt.
det allra västligaste och det allra östligaste
Europa. På båda ställena intaga »fantasiens
martyrer», lidandets förhärligande och det
hänsynslösa psykologiska diskuterandet och
deducerandet en framstående plats.
Sean O’Caseys Juno och påfågeln skildrar
Juno Boyles och hennes påfågelsartat
självbelåtne idiotiske make »kapten» Jack Boyles
oroliga hem, där man liksom i Ryssland,
det må nu vara tsaristiskt eller bolsjevikiskt,
lever i polisens skugga. I U. S. A. har
man den glada barnsliga optimismen, som
rädes för dramer vilka sluta illa. Kanske
låter man där, åtminstone in the far west,
Hamlet få Ofelia. Irländarna äro ej rädda
för hemska olyckor. Man misstänker, att
Hjalmar Ekdal varit förebilden till Jack
och blir viss på det, då man får höra hans
dotter Mary berätta, att hon läste Ibsen.
»Kapten», som en gång hade hållit i rodret
på en kolskuta, destinerad till Liverpool,
är ett skrävlande arbetsskyggt kräk, som
ej kunde bli bättre under sin korta
glansperiod, då han trodde sig ha fått ett arv,
något som egendomligt nog skräddare och
kryddkrämare med förtroendefull irländsk
fantasi även tyckas ha trott på. Det är
ogemytligt i det Boyleska hemmet i Dublin.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
