Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De hjälpsamma drömmarna. (Brev från en femtioårig författare till en yngre man.) Av Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jarl Hemmer
Så spelar orkestern upp, det glöder av
vällust under stråkarna, dansen böljar ut
i de angränsande salarna. Jag träffar i
vimlet min hustru, hon har aldrig förr
varit så vacker, jag dansar med henne
—- är det inte en makalös fest? frågar
jag- Jag kastar mig in i en annan sal
och en ny dans. Men mitt i rytmerna
märker jag nur jag lämnar svarta spår
efter mig på golvet — vad kan man
ha trampat i på ett så fint ställe? Det
liknar träck ifrån gatan . . . Strunt i det
förresten, min dam märker ingenting.
Nu ser jag att också den glänsande
parketten i stora salen ligger sölad kors
och tvärs med tjocka, drypande
fotspår . . . Ingen tycks likväl observera
något, festen brusar som förut. Jag plöjer
mig fram genom stimmet till en av de
mindre salarna. Här spelar en egen
orkester, både herrar och damer, men den
spelar på ett löjligt oanständigt sätt.
Stråkarna rita liderliga figurer i luften,
damerna blåsa lergök på sina bröst, man
blottar sig allt mera, allt oblygare . . .
hela dansen är ju en uppvisning i otukt.
Tänk vad det är intressant det här, jag
har aldrig sett maken! Bakom mig i
dörren står en äldre herre i frack och
med många ordnar. Jag vänder mig om
till honom: vad menar ni om den här
dansen —■ lustig, inte sant? Med
detsamma märker jag att den stora
kraschanen rätt över hjärtat på honom inte är
någon kraschan, utan ett trashål i rocken.
Han är ju inte alis någon herre, utan
en illa klädd slusk med ett rödsvullet
och tandruttet gap, som det står
kloaklukt ur. Min egen dress tycks inte heller
vara som jag trodde, bland annat har
jag på mig de uttrampade gamla
natttofflorna, som jag i fjol lät slänga på
sophögen . . . Jag bugar mig förläget för
min granne och drar mig undan. Då ser
jag att stora salen börjar fyllas av ett
otäckt sällskap: druckna karlar ragla in
med fånskrattande sjömansslinkor under
armen, hela våningen är alldeles full av
gatslödder. Och orkestern spelar,
spelar .. .
Vart ha de andra tagit vägen? Och
herregud — var är min hustru? Hon var
ju med här! — — Jag rusar runt i
salen, rusar från det ena rummet till det
andra, ut och in, ut och in — bara
svirande slödder överallt ... — Har ni
inte sett min hustru? — skriker jag —
hon var klädd i ljusrött siden med
svandun! — Svandun! •— flinar en kvinna
emot mig — här är vi alla lika.
Jag störtar förtvivlad ut ur våningen
och ned för trapporna — min hustru,
min hustru! . . . Det är en ruskig
stadsdel, förfärligt mörk och orenlig, man
kan stupa i gatsmutsen. Men ur varje
gränd och varje portgång tittar en sköka
fram med det vidriga ansiktet i
bengalisk belysning — köp mig, köp mig!...
Jag springer förbi dem. Slutligen stannar
jag framför en av kvinnorna, som
ingenting säger, bara ser på mig bedrövat.
— — Gud i himlen, det liknar henne
ju inte alis, men det är min hustru! ...
Och jag vaknar med ett skrik. —
Detta var den första drömmen. Den
rullade upp sig med sådan styrka i varje
bild, att jag ännu i dag ser den för mig.
Du medger väl genast att dess innebörd
var så pass tydlig och meningsfull, att
den inte kunde missförstås. Varför tog
jag då inte lärdom av denna varsel,
varför erkände jag inte riktigheten av
den såsom sinnebild, såsom
sammanfattning, och rättade mig därefter? Jo,
ser du, det är inte så lätt att böja sig
för en dröm. Jag minns att jag verkligen
kände en stöt i samvetet, jag gick några
dagar och grubblade. Kanske insåg jag
redan då att denna dröm inte var något
nyckfullt gyckelspel, sammanflätat av
önskningar, dagsintryck och tillfälliga
retelser, utan att det var mitt innersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
