Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De hjälpsamma drömmarna. (Brev från en femtioårig författare till en yngre man.) Av Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jarl He mm er
lugn och säker på min sak, att jag några
dagar senare ringde upp fru April och
inbjöd henne till en enskild supé på en
undanskymd restaurang. — Det är ju
bara ett litet aprilskämt mitt i
höstrusket, sade jag till mig själv, — jag
gör ju det inte i någon händelse.. .
Detsamma upprepade jag, när jag efter
midnatt tog hennes arm och åkte hem
till henne. — Nej, jag gör det inte, sade
jag också senare i hennes eleganta
förmak, när vi sutto och kysstes över
vinglasen. Och ännu när jag inifrån
reglade hennes sovrumsdörr, sade jag: nej,
jag gör det inte . . .
Då jag den morgonen kom hem, var
jag för trött och för rusig att tänka
något alis. Inte heller de närmaste
dagarna var det mycket bevänt med min
självrannsakan. Emellanåt märkte jag visst
hur några svaga samvetskval trevade in
mot hjärtat på mig, men jag spolade
bort dem med modiga glas, och
samtidigt kände jag en skymt av stolthet
att ha blivit utkorad av denna kräsna
kvinna. Mest var jag förvånad över det
skedda. — Det är bra befängt det här,
tänkte jag, — jag har tydligen fått en
älskarinna, fastän jag aldrig varit någon
beundrare av det franska äktenskapliga
systemet, och dessutom älskar jag ju
min hustru . . .
Hit hade alltså min dyrkan av
livsglädjen fört mig. Hela mitt vakna
själsliv var nu en enda omätlig förvirring.
Jag var alltför kraftlös och förstörd för
att inse, att jag egentligen redan hade
gått under.
Då kom drömmen till mig som en
yttersta hjälp. Alla de sista, de djupaste
reserverna i min själ samlade sig och
beslöto att säga mig sanningen. Och jag
drömde en natt:
Jag kommer ut ur en stor och kvalmig
stad för att resa med ett tåg, som står
på bangården. Jag går med högtidliga
steg över perrongen. Det är inte någon
vanlig resa det gäller, utan en som man
bara gör en enda gång i livet. När man
gjort den resan, blir allting annorlunda.
Och tåget är inte något vanligt tåg, fast
det ser så ut. Det för en bort till ett
land, där ingenting är som förr. Långt
är tåget inte heller, men alla vilja med,
därför är det ingen lätt sak att få plats,
det är bara enstaka som lyckas.
Jag kliver upp och börjar arbeta mig
fram genom vagongerna — fullt överallt.
Jag armbågar mig vidare, jag kämpar
så att svetten lackar — här gäller ingen
hövlighet, här gäller det livet! Till slut
får jag syn på en ledig plats och rusar
dit. Men med detsamma jag står där,
har jag framför mig en storväxt herre
som på ett besynnerligt sätt liknar mig
själv, han är klädd alldeles som jag och
har ett likadant ärr över hakan. —
Platsen är min, säger han, — inte för
att jag skall resa, men den är min. —
Nej, skriker jag, -—■ den är min, och
jag skall resa! Då börjar han- gå
hotfullt tillväga, jag brottas med honom
och vinner, han drar sig undan med
dova eder, och jag tar min plats i
besittning.
Nu överströmmar mig en outsäglig
frid. — Jag reser äntligen, jag reser!
sjunger jag sakta för mig själv. Och
där jag sitter vid vagnsfönstret och
väntar på avgången, kan jag redan se
färdens mål framför mig. Runt omkring är
det kolrök och tjock dimma under
bangårdens glasvalv, men långt, långt borta
ljusnar det som när en tunnel öppnar
sig, där strålar fram ett landskap av
obeskrivlig renhet. Där är både sommar
med hög himmel och blanka sjöar, och
vinter med blossande stjärnor över stilla
snöskogar — där är allting, och där är
så obeskrivligt klart och lätt att andas.
Jag sitter länge och ser dit bort. —
Men det var inte heller så dumt, allt
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
