Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De hjälpsamma drömmarna. (Brev från en femtioårig författare till en yngre man.) Av Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De hj älp s amma drömmarna
det jag nu lämnar bakom mig, där fanns
mycket som hade sitt behag. Jag ser på
min klocka. Så, det är ju en hel timme
kvar till tåget skall gå! Tänk om jag
skulle ta en sista titt på det gamla och
säga det farväl? På det här tåget är det
ju så, att när man en gång har sin plats,
så har man den oåterkalleligt. Och en
hel timme kvar . . .
Jag stiger ned från tåget, passerar
stationshuset och går ett litet stycke
inåt staden. Vad det finns läckra
utställningar av konfekt i butiksfönsterna!
Jag gör några inköp av sötsaker och
annat smått. Och vad det promenerar
vackra unga damer just på den här
gatan! Jag följer efter en som har en
alldeles betagande mjuk sviktning i sin
midja, jag har aldrig sett maken till
linjespel. Nu kröker hon runt hörnet och
vänder sig om — å, det är ju fru April!
— Så roligt att jag träffade dig, säger
hon. — Jo, men jag skall resa nu,
svarar jag. — Nej, skall du verkligen resa,
å vad du är storartat beslutsam! klappar
hon i händerna, ■— men först måste du
dricka ett glas vin med mig . . .
Jag följer henne in på ett kafé, vi
dricka vin och kyssas. —
Plötsligt far jag upp, river fram min
klocka och stirrar på den — tåget,
herregud, tåget! . . . Jag rusar ut, springer
som en besatt genom gatorna och
stationshuset, hoppar över spärren och
tumlar in på perrongen.
Den är tom. Långt borta slingrar sig
en rökstrimma i luften. Tåget, mitt enda
tåg, har gått! ■— —
Detta var min andra och avgörande
dröm. Jag vill inte påstå att det var
den som kastade om mitt liv, men den
väckte mig. Är det inte underligt att
det vakna livets sömn kan vara så tung,
att det måste bli drömmen, sömnen,
som väcker en människa?
Nu förstod jag åtminstone vad jag
gjort. Efter lång förnedring hade det
äntligen givits mig ett tillfälle till
upprättelse, till fritt val. Jag hade stått på
en av dessa osynliga stationer, där
livsvägarna skiljas, där mannaviljan kan
vända ett öde, där valet står mellan den
långsamma andliga kvävningsdöden och
resan ut mot friheten. Och jag hade
innerst förstått var jag stod. Jag hade
fattat mitt beslut, kämpat mot mig själv
och redan vunnit. Men när detta väl
var gjort, hade jag plötsligt bytt bort
min seger — för min lystnad efter livets
kram, för några konfekter i allmänna
skådefönster, för en sviktande midja på
gatan, äckliga kyssar och ett billigt vin...
Mitt tåg, mitt enda tåg till friheten,
hade ohjälpligt gått!
Om den tid som följde kan jag fatta
mig kort. Det blev så livlöst tomt inom
mig och så dödsstilla omkring mig, som
det bara kan bli efter den fullständiga
moraliska konkursen. Mot nätterna satte
ångesten an, det skymde för min själ,
och jag tyckte att dova klockor
klämtade i rymden över mig: förlorad,
förlorad . . . Men mitt i allt eländet
förnekade jag aldrig att det var
självför-vållat, att jag inte hört till de själsligt
oansvariga, utan åtminstone i ett tidigare
skede ägt full viljefrihet. Jag hittade
nyligen bland gamla papper en
anteckning från den tiden. Den lyder: »Om
författaren X. Y. nu går under i andligt
mörker, vilket han väl gör, så behöver
ingen litteraturdocent eller läkare skriva
om det oundvikliga och tragiska i hans
öde. Det var varken oundvikligt eller
tragiskt, det var väl förtjänt.» —
Du invänder att jag visst inte gick
under! Ja, jag gjorde det kanske inte
till sist, jag tror jag redan i början av
brevet vågade säga att jag. räddades.
Mot somliga är Försynen så underligt
långmodig: de få en sista frist och
förverka den, men de få ytterligare en till.
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
