Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den moderna litteraturens innehållsproblem. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L u dv ig No r ds t r öm
II.
Och det är dessbättre inte svårt.
Livsångesten eller inkompetens-fenomenet beror
i själva verket helt enkelt på den
traditionella humanistiska bildningens ersättande i
allt högre grad med den tekniska.
Hela 1800-talet var ju en strid mellan
dessa två andliga huvudmakter: humanism
och teknik, med en allt hätskare
motsättning dem emellan ju mer världen närmade
sig 1900-talets inbrott, och ett av
världskrigets största och redan mest märkbara
resultat är teknikens avgörande seger över
den gamla humanismen.
Vad denna seger innebär är
fackkunskapens seger över den mer eller mindre
ytliga allmänbildningen och därmed
fackmannens företräde framför den
intellektuelle dilettanten. Denne intellektuelle
dilettant från förra seklets slut och detta
sekels början, som vars redan klassiska
prototyp framstår Anatole France, hade sitt
värde i vad han var, medan fackmannen
däremot har sitt värde i vad han
åstadkommer.
Mycket av det skri, som i våra dagar
höjes mot den över alla bräddar gående
demokratiseringen, nivelleringen och
mekaniseringen är ingenting annat än
dilettantismens dödsskri under kampen mot
fackkunskapen. Det är 1800-talets intellektuella
ancien régime som maktlöst ropar på hjälp
mot den andens franska revolution, som
brutit ut världen runt.
Det är ett människoideal som håller på
att försvinna och ersättas av ett annat.
Mot denna bakgrund måste livsångesten
i skönlitteraturen ses. Ty denna litterära
livsångest framföres utan undantag av
författare — i skilda länder — som tillhöra
just precis den allt mer omoderna
humanistiska dilettantismen. Och deras
livsångestlitteratur är svanesången över deras egen
förgångna maktställning i världens
intellektuella och sociala liv.
Och ser man efter i våra dagar, vilka
som företräda denna pessimistiska riktning
inom skönlitteraturen, så skall man finna,
att det är unga universitets-esteter, ogifta
romantiska damer och s. k. proletär-skalder
med lånbiblioteks-humanism i hjärnan.
Vidare den akademiska kritiken, som ser sin
inlärda humanistiska religion allt mer mista
greppet i själarna. Kort sagt alla, som ta
det historiskt förflutna till absolut norm
och länge hyst en irrationell tro och
förhoppning, att det förflutnas livsform skulle
återvända men som börjat motvilligt inse,
att denna tro och förhoppning varit en
komplett illusion.
Så gestaltar sig alltså livsångesten, då
den inplaceras i sitt historiska sammanhang.
Nästa fråga är: hur gestaltar den sig, då
den inplaceras i sitt sociala sammanhang?
Med andra ord: hur har denna livsångest
uppkommit, och vad är själva dess
kärnpunkt?
Det är vid besvarandet av den frågan
som Karl-Erik Forsslunds »Storgården» kan
ge oss en god ledning.
Rent socialt sett är livsångesten:
oförmåga av social överblick med därav följande
osäkerhetskänsla och tippgående i en
fatalistisk världssyn.
Och här är det motsättningen mellan
den moderna storstaden och naturen träder
fram som förklarande faktor i följd av den
moderna stadsvärldens fenomenalt snabba
utveckling.
Denna snabbhet har ju varit sådan, att
medan t. ex. Sverige år 1860 hade en
stadsbefolkning på sammanlagt 435,000
personer, har det i våra dagar en
stadsbefolkning på 2 miljoner. Bara Stockholms stad
har i våra dagar större folkmängd än alla
Sverges städer tillsammantagna år 1860.
Ser man återigen ut över Europa och
jämför tillståndet i vår världsdel t. ex. 1850
och 1895, finner man, att medan denna
vår världsdel det förstnämnda året hade
22 städer med över 100,000 invånare, hade
den år 1895 inte mindre än 120 dylika
städer, och medan nämnda storstäders
sammanlagda folkmängd år 1850 steg till 9
miljoner personer eller 3,8 % av hela
Europas folkmängd, steg den år 1895 till 37
miljoner eller 10 % av folkmängden i
fråga.
Bara dessa siffror torde säga åtskilligt.
Men för att de ska kunna kasta allt det
ljus de innehålla över livsångestens
fenomen måste de ses i samband med ett
bakomliggande fenomen, vilket jag ska be att få
skildra med ord hämtade frän framlidne
prof. Gustav Sundbärgs klassiska 1
o-års-översikter i Emigrationsutredningens
betänkande. Och det är själva det avgörande
fenomenet, nämligen hela människolivets
enorma utvidgning på mindre än hundra
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
