Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Magnus Enckell. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertel Hintze
Konstnäreris moder. 1896.
Fru A. Allén.
framför allt tecknaren, för vilken
formernas diskret antydda, men solida
fasthet och kompositionens lineära klarhet
går främst. Själv yttrade han vid denna
tid åt sin kamrat, Gauguin-eleven Pekka
Halonen, att något sådant som färg över
huvud icke existerade. Den djupaste
orsaken till denna asketism får man väl
— vid sidan av den personliga läggningen
—■ söka i den medvetna oppositionen
mot naturalismens virtuosa
illusionsmåleri. Enckells strävan efter en
förandligad och samtidigt rent dekorativ stil
ledde på den naturliga reaktionens väg
till de abstrakta förtoningarna av
svartvitt — som dock kunna suggerera en
lika rik färgverkan som någonsin senare,
när han hade en brusande färgorkester
till sitt förfogande.
De fruktbara impulser, vilka Enckell
vid början av sin bana mottagit från
Degas, tränga under årens lopp allt
djupare ned i hans väsen och
genomsyra slutligen hela hans personlighet,
så predisponerad för dylika intryck. An
förenar sig denna linje med den
inträngande, pessimistiskt färgade spanska
realismen, än utgör den en fast,
syntetiskt betonad motvikt till det starka
inflytande, som det franska ljusmåleriet
och den nya kolorismen omkr. 1910
utövade på hans konst — och slutligen
spelar den med i den mänskligt
fördjupade, plastiskt klara men lidelsefulla
monumentalstil, i vilken Enckell stod i
beråd att skapa den stora syntesen av
ungdomsårens slutna, puritanskt stränga
form och det följande skedets rikare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
