Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Magnus Enckell. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Enckell
Guldåldern II. 1921.
Fru S. Furuhjelm.
vilken ej ett ögonblick förmår grumla
de genomskinliga djupen. Redan i hans
första monumentala verk, lunettmålningen
»Guldåldern I» (1904) i
Universitetsbiblioteket i Helsingfors, med dess nordiskt
ljusa sagoton och arkadiska lyckokänsla,
eller den stora altarfresken
»Uppståndelsen» (fullbordad 1907) i
Johannes-kyrkan i Tammerfors, med dess
dogm-fria, hymnartade solsång, lika evig i sin
djupa symboliska giltighet som
mänskligheten själv — redan i dessa verk
fröjdas man över samma rika,
omedelbara fantasi och ideella flykt, samma
enkla storhet och innerliga besjälning,
samma arkitektoniskt strama resning, som
oförminskade återfinnas i de stora ideala
kompositionerna från de år, vilka följa
på den rena palettens genombrott.
Svagast äro kanske det Nyländska
Nationshusets trappmålningar från 1913 och
1920, i vilka kompositionens dekora-
tiva klarhet och lugn alltför mycket
ofirats för färgens brusande rika men
formupplösande spel. Starkare och
mäktigare lyfter sig den monumentala stilen
i de stora, delvis nästan muralt tänkta
stafflimålningarna »Guldåldern II» (1921),
»Dædalus och Ikarus» (1923) eller i den
visionära men tillika så klart utformade
drömbilden »Diana och Endymion»
(1921), för att i den stora
akvarellkompositionen »Skärselden» (1923) — en
kartong till ett aldrig förverkligat glas
målningsprojekt för Abo domkyrka —
nå upp till en lidelsefull dramatik, som
står utan motstycke i Enckells tidigare
konst.
I sitt livs sista storverk, glasfönstren
"till Björneborgs kyrka, fick han slutligen
det länge väntade tillfället att än en
gång bryta stafflimåleriets trånga ram,
att återknyta måleriet till dess egentliga
livskälla, arkitekturen. Den nya monu-
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
