Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Magnus Enckell. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertel. Hintze
Skärselden. 1923.
Ateneum, Helsingfors.
mentalstilen, klar och sträng i linjen
som ungdomsårens figurbilder, men
därtill riktad med den fulltoniga färgorkester
som de mellanliggande åren lärt honom
behärska, hade i de nyssnämnda
dekorativa kompositionerna steg för steg
vuxit fram, befruktats av gotikens
glödande kyrkfönster för att i dessa
kartonger nå den enkla och mäktiga
helgjutenhet, den arkitektoniska fasthet och
det koloristiska djup, som gör Enckells
kyrkfönster till det strålande men tillika
så vemodiga krönet av hans livsverk.
Hur hårt den finländska konsten —- så
fattig på monumentalkonstens och det
dekorativa måleriets fält — träffades av
hans död, kan man blott inför dessa
glasmålningar till fullo känna.
Det är ock till dessa dekorativa och
monumentala skapelser man i främsta
rummet måste gå, om man vill fatta
själva kärnan och livsnerven eller mäta
vidden och djupet av hans gärning, om
man vill förstå det väsentliga: hans rent
ideella strävan att skapa en konst, rikare
och högre i resningen än den rena
verklighetsillusionens — en konst, där den
skapande fantasin, tyglad lika mycket
av sökandets allvar som av måleriets
och arkitekturens formella lagar, likt en
kungsörn höjer sig över vardagslivets
små perspektiv, upp till de fria, kyliga
vidder, dit endast det starkaste och
mest oförgängliga i människornas
drömmar och känslor når upp. Under en tid,
vars konst i så hög grad som den
moderna kolorismens behärskats av ett
artistiskt kräset, men flackt och ofta
halt-, löst stillebensmåleri — eller åtminstone
av en snäv stillebensuppfattning — har
Magnus Enckell varit den tystlåtne men
orubblige sökaren efter de rika, andliga
värden, efter den allmänmänskliga
bärvidd, som skänkt gångna tiders måleri dess
höga symbolik. Det tillhör eftervärlden
att avgöra, i vilken mån han lyckats
förverkliga detta universella, föga
tidsenliga ideal — för oss är det nog att
glädjas över det rika men kärnfulla och
fraslösa formspråk, över det varma,
mänskligt djupa tonfall, över den
högtidsstämda anda och den lidelsefulla
strävan att ständigt ställa målen högre,
som gjort Magnus Enckells livsverk till
ett av de starkast gripande och tillika
mest centrala kapitlen i Finlands
konstliv kring sekelskiftet. Djupare än någon
annan har han tillägnat sig det
traditionsbärande och förpliktande i arvet efter
Albert Edelfelt — och mer än någon
annan av sin generation har han riktat
detta arv.
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
