Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Expressionismen i Tysklands moderna konst. Av Helmuth Duve. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helmuth Duve
Erich Heckel: Sminkning. 1912.
motsatta ytterligheten, till vilken vägen
leder från van Goghs subjektivt struktiva
formbundenhet över Delaunay, Braque
och L’Hote ad absurdum, till fullständig
emancipering från formen. I varje fall
blev reaktionen mot impressionismen
(liksom impressionismen själv) en
internationell angelägenhet, för vilken italienaren
Severini, spanjoren Picasso, schweizaren
Hodler, holländaren van Heemskerck,
ryssen Kandinsky, svensken Pauli,
norrmannen Munch, tysken Pechstein och deras
meningsfränder gemensamt kämpa med
en livaktighet som, om ock på skilda
vägar, lovar att föra dem fram till det
gemensamma målet. Sedan massan har vänt
sig bort från anden och valt att förbliva
i sin jordbundna tröghet, erbjudande ett
villigt material för den civilisatoriska
mekaniseringsprocessen, vilar hela
ansvaret på konstnärens samvete, och
kampen fortsättes som började i hellenism
och barock, och av vars eviga fortgång
andens existens och kulturens liv bero.
I Frankrike och Italien kämpar det
moderna måleriet om form och färg,
och medan den franska kubismen har
slagit ett slag för formens ensamvälde
(Braque, L’Hote), den italienska
futurismen (Boccioni, Severini) för färgens, blir
expressionismen i Tyskland
kännetecknad genom sitt åtskiljande av det
konstnärliga subjektets viljande och det
framställda objektets betydelseinnehåll. Detta
tycks vara en germansk egenart, som ej
heller förnekar sig i Munchs och Hodlers
symbolik. Grundproblemet ligger här i
innehållet, icke i konstverkets gestalt.
Här har problemet icke så mycket
estetisk som fastmera etisk karaktär, och då
det överhuvud blir tyngre uppfattat och
allvarligare angripet, så synes lösningen
här så mycket svårare, för att ej säga
omöjlig. Om också Liebermann (t. ex.
i sina färgöverströmmande ryttarvisioner)
mången gång når fram till sina franska
meningsfränder i impressionistisk
radikalism, så visar han sig dock i
allmänhet mera intresserad av ämnet och några
grader kyligare än de i fråga om färg-
59^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
