Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fauvismen och kubismen i Frankrike. Av Carl Gunne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri Gunne
men, dadaismen och surrealismen. Under
de senaste åren har dock -ismbildningen i
det närmaste upphört. Den heroiska
epoken med den stränga doktrinen är slut.
Det dogmatiska måleriets tid är förbi, och
man har kommit in i en lugnare period.
I det föregående har påpekats hurusom
»les fauves» och i viss mån kubisterna
under det senaste decenniet alltmer orienterat
sig i naturalistisk riktning. Den rent
kon-templativa inställningen har modifierats till
en stark känsla för de formella värdena,
vilken icke utesluter en tydligt märkbar
tendens mot »Einfiihlungskonst». Hos Derain
är denna stilsvängning tydligast märkbar,
och han torde jämte Dunoyer de Segonzac
få räknas som en av de främsta
representanterna för det yngsta franska måleriet.
Dess utveckling går mot en naturalistisk
konst, uppbyggd på grundval av de
lärdomar de första 20 åren av 1900-talet givit.
Det är en konst som är mindre dogmatisk
än -ismerna och vilken tager starkt avstånd
från det teoretiska kannstöpande och den
konstlade sensibilitet, som i dem ofta haft
en god jordmån. -Ismerna ha genomfört
befrielsen från den stillösa
illusionskonsten, återplacerat konstens huvudfaktorer,
färgen och formen, på hedersplatsen och
därigenom skapat grundförutsättningarna
för en konstens förnyelse.
Den sista fasen av franskt måleri
kännetecknas av ett manligt, romantiskt
kynne, något i släkt med Courbets, och en
märkbar strävan efter intensiv
naturtolkning. Ett djupt patos genomströmmar ofta
denna konst, och man söker i reaktion mot
den på innehåll tomma formkonsten giva
uttryck åt naturens inre liv och storhet.
Formen är fyllig, kraftig, monumentalt
förenklad och koloriten varm och djup.
Färgens matière betonas, man målar
pas-tost i övervägande jordfärger.
Det råder dock intet tvivel om att tiden
från 1905 och fram till kriget äro de år
under 1900-talet som varit mest
betydelsefulla för måleriets utveckling, och att
konsten efter kriget icke har den
ungdomliga framåtanda som förut. Det är
givetvis en naturlig sak, att en konsolidering
måste följa på Sturm- och Drangperioden,
och det vill också synas som om
utvecklingen efter kriget, vilken, om man ser
den i förhållande till den tidigare
vitaliteten, kan verka som trötthet, villrådighet
beträffande målet och böjelse att återfalla
i det förflutna, dock innebär den
nödvändiga omsmältning av de många nya
ideer-11a, vilken utgör början av en utveckling,
som på grundval av dem återknyter till
den stora traditionen.
Dunoyer de Segonzac: Teckning.
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
