Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En idyllisk dikt av Vergilius. Av Harry Armini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harry Ar mini
arbeten. Då Donatus använt Suetonius som
källa, skulle detta betyda, att denne — på
ioo-talet e. Kr. — icke räknat Copa till Vergilius’
verk. Emellertid behöver det kanske blott
innebära, att man på grund av diktens tendens
— »Njut av livet! Snart kommer döden!» —,
som stred mot andan i Vergilius’ dikter för
övrigt, redan tidigt kommit att tvivla på
författarskapet. Samma synpunkt har för övrigt
även i senare tider kommit vissa forskare att
frånkänna dikten vergilianskt ursprung.
Jag nämnde, att man på grund av diktens
metriska teknik daterat den till tiden före
Ovidius. Vissa andra metriska
egendomligheter erinra närmast om Propertius’ vers och
visa särskilt överensstämmelse med den
teknik, han använder i sin senare diktning. Men
detta bör knappast vara något avgörande skäl
till att fråndöma Vergilius dikten. På grund
av dennas ringa omfång — 38 versrader —
måste varje statistiskt uppbyggd jämförelse
bli synnerligen osäker. För övrigt var
Propertius en samtida till Vergilius, tjugu år
yngre men död fyra år före honom. Man
måste också räkna med att Vergilius liksom
Propertius och Ovidius kan vid olika
tidpunkter ha följt något olika principer
beträffande metriken. Det vore ju nästan orimligt, om
ej det från innehållet i Vergilius’ övriga
diktning starkt avvikande motivet i
Värdshusflickan skulle framkalla även någon
olikhet i de metriska förhållandena.
Värdshusflickan är en egendomligt
fängslande dikt. Den skildrar en osteria vid
landsvägen. Framför denna dansar en flicka till
takten av kastanjetter. Hon ropar till den
trötte vandraren att komma in och njuta av
ställets ljuvligheter: den skuggiga bersån,
herdepipans mjuka toner, det lite duvna
lant-vinet, rosor, violer och liljor, kastanjer,
mullbär och äpplen, gurkor och druvor. Där finns
icke blott Ceres och Bacchus utan också
Amor! Priapusbilden med sin väldiga phallos
må icke skrämma någon! Vandraren bör
skölja ned dammet i vin, sätta en krans på
sitt huvud, kyssa sin flicka och njuta av
livet. Så inställer sig tanken på döden. Varför
spara blommorna till sin grav? Bäst att
njuta, medan man lever ! Drick och spela, ty
—-döden kommer snart!
Värdshusflickan är typisk för antiken.
Stark livsbejåkning, förtätad njutningstörst
genomgår hela dikten. Men döden står i
närmaste grannskap, icke hemsk och
skräckinjagande, utan gemytligt och skämtsamt
nypande den glade osteriakunden i örat, lik en
vän, som manar till uppbrott. För antikens
människor innebar ju döden i allmänhet
tillvarons slut eller på sin höjd ett tomt
skuggliv. Man var förtrogen med denna tanke.
En sådan förtrogenhet kan i och för sig
åstadkomma ett liv av sorgliga
dödsbetraktelser men också en strävan att intensivt
njuta av livet, medan det varar, att taga ut alla
dess möjligheter. För den klassiska antiken
framgick i regel livsnjutningen som resultat
av dödstanken. Livet och döden sida vid sida
är typiskt för densamma. Tänk t. ex. på
vägarna som ledde in till Rom! Där pulserade
ett brokigt och myllrande liv, som man
kanske ej skådat maken till vare sig förr eller
senare. Vid vägkanten stod den ena osterian
bredvid den andra, där det glammades och
dracks. Som ram omkring denna tavla av
brusande liv må man så tänka sig massorna
av mausoleer och gravstenar, som kantade
alla vägar in till staden. Samma motiv möter
en, när man så ofta på gravstenarna läser en
— ej sällan frivol och drastisk —
uppmaning att njuta av livet, när man ser skelettet,
dödens symbol, ingraverat på en
dryckesbä-gare av silver från Boscoreale eller när
Petronius i sin berömda roman låter Trimalchio
mitt ibland de i festligt lag bänkade gästerna
föra in ett benrangel och läsa upp sin eger.
gravinskri ft.
Den lilla dikten må nu vara författad av
Vergilius eller icke, ett är dock säkert: den
är ej den store skalden ovärdig. Den
försvarar med rätta sin plats som en av den antika
litteraturens, för att inte säga
världslitteraturens allra kostbaraste pärlor. Den
glänsande rytmen, det melodiska språket, den
betagande skildringen av osterians härligheter,
allt detta insvept i en lätt slöja av vemod,
ger åt den lilla dikten en egendomlig charm.
Liksom ali stor och verklig poesi är
dikten Värdshusflickan egentligen omöjlig att
översätta. Här göres ett försök att återgiva
den på svenska.
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
