Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om gamla soldatvisor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om gamla soldatvisor
drucken gemytlighet i en stil som saknade
varje spår av anpassning efter situationens
särskilda krav. Stevensons pastich är
sålunda kanske den enda verkligt gedigna
sjörö-varvisa som överhuvudtaget någonsin
existerat.
Lika utmärkt eftergjord är en soldatvisa
som finns på ett ställe hos Conan Doyle, —■
en författare som innan han slog sig på
detektivhistorier och spiritism hade en litterär
ungdom, då han skrev ett antal förtjänstfulla
historiska romaner. En av dessa, The White
Company, stöder sig på Froissart och
handlar om Svarte Prinsens expedition mot
Henrik av Trastamara; de engelska
bågskyttarna ha där en visa, vari de lovsjunga sina
berömda långbågar och deras olika tillbehör.
Jag har inte boken till hands att citera (den
är utlånt till en svårmodig poet för att hjälpa
upp hans humör) och minns inte mer än
den -strof som handlar om pilen; orden äro
av medeltida enkel soliditet och
rytmväxlingen vid refrängen verkningsfull:
What of the shaft?
The shaft was made in England,
a long shaft, a strong shaft,
barbed and trim and true.
So we will drink ali together
for the grey goose’s feather
and the land where the grey goose flew.
En visa som den vartill denna strof hör
ter sig måhända något romantisk och gör
med sin lyftning i tonen och sin fläkt av
patriotisk emotion kanske inte något
alltigenom vederhäftigt intryck; en kinkig realist
skulle kunna anmärka på frånvaron av
grovheter och en rationalist på att
versifikationen förefaller alltför artistisk, och båda
skulle sannolikt förfäkta att en verklig
soldatvisa från hundraårskriget bör ha sett
annorlunda ut. När därför t. ex. en författare
som Bernard Shaw åstadkommer en studie
i samma genre ungefär från samma tid, blir
resultatet ganska avvikande, ty han
angriper problemet strängt förnuftsmässigt och
försummar inte att låta sin visa beledsagas
av en liten analys i dramatisk form av
genrens estetik och abstrakta idé. Det är i
epilogen till Saint Joan, när Karl VII på sin
ålderdom en natt ser dramats samtliga
personer församlas omkring sig; därvid
infinner sig också en engelsk bågskytt, som vid
bålet tillhört vakten kring
Jehanne, la bonne Lorraine,
Qu’Anglois bruslerent à Rouen
och som då på hennes bön räckt henne ett
kors av två sammanknutna kvistar; ty på
grund av denna sin goda handling, den enda
som kunnat uppspåras i hans liv, har han
permission från helvetet ett dygn om året. Han
gör sin entré sjungande, föredragande sin
visa alla marcia och slutraden molto
cantabile:
Klockan slår tredje kvarten. En grov mansröst
hörs skråla en improviserad melodi:
Rum tum trumpledum,
Bacon fat and rumpledum,
Old Saint mumpledum,
Pull his tail and stumpledum,
O my Ma- ry Ann!
En stråtrövarlik engelsk soldat kommer in genom
draperierna och marscherar mellan Dunois och Jeanne.
Dunois: Vilken slusk till trubadur har lärt dig
sjunga dendär smörjan?
Soldaten: Ingen trubadur alis. Vi gjorde själv
alltsamman under marschen. Vi voro inte fint folk
och trubadurer. Detta är musik direkt ur folkets
hjärta, kunde man säga. Rum tum trumpledum,
fläsket fett och rumpledum, gamla helgon
mumpledum, ryck hans svans och stumpledum: detdär har
alis inte någon mening, förstår ni, men det håller
marschen i gång . . .
Den lilla visa som Bernard Shaw, eljest
föga framträdande som poet, här producerat
och kommenterat och till och med satt melodi
till, ter sig vid första ögonkastet enkel och
osammansatt nog. Det är inte att förvänta
att en man som han skulle bry sig 0111 att söka
åstadkomma någon regelrätt pastich,
efterbildande verkligheten eller eventuellt
förbättrande verklighetens torftiga försök med
tillhjälp av den poetiska ingivelsens fylligare
resurser; för hans naturell ligger det närmast
att från förnuftiga premisser söka deducera
fram en soldatvisas abstrakta formel och med
vänlig komik presentera själva dess
begreppsliga skelett befriat från alla tillfälliga
jordiska utsmyckningar. Att hålla marschen i
gång, det är givetvis det fundamentala för
sådan lyrik; allt annat blir i jämförelse
därmed överflödigt eller störande. Fullkomligt
strikt rationalist är Bernard Shaw likväl
inte, inte ens i denna visa. Analyserar man
den närmare, befinnes det i trängre mening
Shawska elementet, trumpledum-inslaget,
visserligen ta rätt stor plats och genomgående
utfylla de ställen, där det för en rationalist
besvärliga rimmet skulle haft sin plats; men
i radernas början finnas mera konkreta ting,
emotionella och tidsbetonade inslag; man
75 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
