Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om gamla soldatvisor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
o
fränger från denna sin oroliga ungdomstid.
Men Suetonius Tranquillus, uppfylld av
strikt biografiska intressen, har tankspridd
låtit dem förtona.
Endast i Cæsars biografi har han på ett
ställe tagit någon notis om sådan folklig
poesi genom att citera ett par fragment av
den sång soldaterna sjöngo vid Cæsars
galliska triumf. Vad han meddelar inskränker
sig, om man bortser från ett par primitiva
vitsar om Cæsar och kungen av Bithynien,
till den bekanta apostrof till Roms
familjefäder, vari soldaterna i förblommerat språk
ge uttryck åt sin stolthet över sin
fältherres bedrifter på områden fallande innanför
deras egen privata begreppssfär, — hans
skicklighet i vigilans och hans vidlyftiga
erotik; i grovt tillyxad översättning
ungefär såhär:
Nu, romare, går ej ert kvinnfolk i fred:
vi föra den skallige bolaren med,
som hoplånt hos er många hundra talenter
för att slå sig fram ibland galliska jänter.
Djärvheten mot imperatorn ligger här
främst i omnämnandet av hans skallighet,
vilken vållade honom både sorg och
förargelse; beträffande det övriga hade han såsom
ättling till Venus en tradition att
upprätthålla och kunde kanske sentera
legionärernas enkla lyrik såsom en i viss mån
gudomlig manifestation: Vox populi vox Deæ.
Men eftersom Suetonius meddelar sina citat
mera för att illustrera gängse samtida
meningar om Cæsars privatliv än av något
intresse för visan som sådan, gör den nu
otvivelaktigt ett något ensidigt intryck.
Det är oftast så med gamla soldatvisor:
när de ha bevarats alis, har det i regel
endast skett i högst fragmentariskt tillstånd.
Man kan stöta på dem här och var i
biografier, memoarer, romaner, någon gång
kanske till och med i historieverk; men vad man
hittar är vanligen bara en rad eller två, på
sin höjd en strof, — en refräng, en
grovkornighet, en lyckad karakteristik, något
sen-tentiöst uttryck för fräckhet eller gott humör,
stundom också någon ton av melankoli eller
enkelt patos. Lärda som leta bland
handskrifter skulle kanske finna åtskilligt mera, men
någon aldrig så litet klassisk samling av
bevarad soldatlyrik har såvitt jag vet ännu
aldrig åstadkommits. Tyska forskare sägas
ha samlat och utgivit soldatvisor från
trettioåriga kriget och från världskriget; dessa
samlingar påstås emellertid vara tråkiga,
vilket nog kan vara fallet, ty sådana ting böra
utan tvivel samlas med urskiljning och på
ett särskilt sätt. Folkloristers ringa
sysslande med soldatvisor är egendomligt, när man
betänker med vilken religiös vördnad eljest
allt möjligt samlats och analyserats, som på
minsta sätt kunnat göra anspråk på att gälla
för en emanation ur folksjälens djup,
alltifrån ballader och ordspråk till
fastlagssed-vänjor och skärtorsdagsskrock och sådana
litanior som kloka gummor läsa över
ryggskott och sjuka kor. Varför skulle
soldatvisan ensam vara en paria i detta sällskap?
Är den nödvändigtvis så särskilt platt och
frånstötande, eller så särskilt omöjlig att
avvinna något psykologiskt intresse ? A priori
skulle man snarast förmoda att den ibland
kunde vara intressant nog.
Intressantast och vederhäftigast verka
givetvis i allmänhet de soldatvisor som ha rent
litterärt ursprung och som tillverkats vid
skrivbordet; ty kännetecknet på en god
litterär efterbildning inom något område
vilket som helst är naturligtvis alltid det, att
efterbildningen ter sig långt mera äkta än
genrens originala produktioner. När, för att
ta ett analogt exempel, Long John Silver i
Stevensons Treasure Island stämmer upp sin
lilla sjörövarvisa:
Fifteen men ön a dead man’s chest,
Yo-ho-ho, and a bottle of rum!
Drink, and the Devil have done for the rest,
Yo-ho-ho, and a bottle of rum!
så är detta en visa vars make troligen aldrig
någon sjörövare sjungit, varken de klassiska
gestalterna från La Tortue och The Spanish
Main, Blackbeard och L’Ollonais Och
Es-quemeling, eller de mera orientaliskt
skimrande herrar som hade sitt stamtillhåll på
Madagaskar. Men vid dess åhörande inser
man genast, att alla sanna gamla
buckaniä-rer bort sjunga just den visan, vid någon
festlighet illuminerad av en brinnande spansk
gallion och vid rassel av dubloner och
pieces-of-eightj därest de kunnat tränga in till sitt
yrkes själva väsen och kärna och tillfullo
förstått att förverkliga dess idé. Därtill voro
de naturligtvis inte i stånd pä långt när så
bra som Stevenson. De mera hyvsade bland
dem sjöngo i verkligheten sannolikt
franskklassiska madrigaler om Chlorinda och
Amaryllis, romantiska ting för dem, eller nöjde
sig samman med sitt manskap med enkla
improviserade uttryck för liderlighet och
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
