Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vilhelm Stenhammar. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi I heim S t en Ii a m m a r
cember 1921. Den förra synes mig just för
det avsedda tillfället idealisk, det ligger fest
och glans över den, »fanfarer och fröjd
över allt». Lyrik och romantik få också
sitt i den lilla fina kören »Hägring i
sagoljus». Fakturen är enkel och klar. Så
skrev den unge Stenhammar. I Sången
finna vi en oändligt utvecklad och
komplicerad teknik, de största fordringar
ställas på solister och kör, den senare är
utökad med en kör av »soprani giovanili»,
som delvis användes rent instrumentalt
(d. v. s. den sjunger blott på vokal).
Första avdelningen, särskilt dess början,
verkar rent kaotisk och hör till det
otillgängligaste Stenhammar givit oss. Den
senare, inledd av ett högtidligt orkestralt
förspel av kyrklig karaktär är i anslutning
till texten (»Tempel stråla, rymder ljuda,
helgedomen ringes in») komponerad i
oratoriestil, avsiktligt arkaiserande,
klassicistisk, låt oss säga Händelsk. Ljust i ljust
hållen som den är, kunde den vara
inspirerad av Correggios takmålningar i
Par-ma-domen. (Stenhammar hade två gånger
vistats i Italien.) För mig personligen
kärast bland Stenhammars större verk är
hans pianokonsert n:o 2, d-moll (op. 23)
från 1908. Visade den första, redan
nämnda konserten en friskt strömmande om än
ej utpräglat självständig ingivelse jämte
en fulländad formell behärskning,
betecknar dock den andra ett oerhört framsteg.
På en häftigt upprörd, lidelsefull första
sats och ett yrande, luftigt scherzo med
en förtjusande menuettartad trio följer
ett ädelt adagio, något av det skönaste
Stenhammar skrivit; det utmynnar i en
av triumf och jubel bräddad final. Det
mycket självständigt behandlade
orkesterpartiet är utarbetat med yttersta omsorg
och bjuder ofta betagande
klangverkningar. För sitt eget instrument har
Stenhammar annars komponerat överraskande
litet, allenast tre opera. Från 90-talet ha
vi Tre Fantasier (op. 11), av vilka den
första (och bästa) på sin tid mycket
spelades, den andra står helt i Schumanns
tecken, och den tredje röjer tydlig
påverkan av Sjögren. I den mindre kända
sonaten (op. 12), ett ungdomligt intagande
stycke, spåras något inflytande av
Sjögren och Berwald. I detta
sammanhang-bör nämnas violinsonaten op. 19, ett fint
och vackert verk, där första satsen i sin
blandning av svärmeri och humor har ett
Berwaldskt tycke. En helt annan karaktär
har cykeln Sensommarnätter (op. 33) från
1916, fem pianostycken i allra knappaste
form, som med sitt diskreta och intima
tonspråk är ett motstycke till Brahms’
bekanta Drei Intermezzi (op. 117).
Stenhammar har riktat vår
kammarmusiklitteratur med ej mindre än sex
stråkkvartetter, av vilka de tre första,
från 90-talet, väl nu äro nästan glömda.
Mellan den tredje och den fjärde (a-moll.
1910), Sibelius tillägnade, ligger en tid av
fjorton år. I a-moll-kvartetten framträder
starkt inflytandet av Beethovens sista
kvartettstil. Mot detta djupt allvarliga, ja
tungsinta verk, som framför allt bär vittne
om sin upphovsmans stora välde över
formen och grundliga kontrapunktiska lärdom
kontrasterar starkt den följande (c-dur),
kallad Serenad; den är genomgående
humoristisk, sprudlande glad, ja uppsluppen.
Den sjätte och sista kvartetten, som ännu
är otryckt, har jag ej haft tillfälle höra.
Av tonsättarens båda operor känner jag
endast Gillet på Solhaug, komponerad
före men hos oss uppförd (1902) senare
än Tirfing. Stenhammar har som text
använt — med några förkortningar —
Ibsens romantiska, delvis versifierade
ungdomsdrama, som innehåller hänförande
lyriska partier men även en del för
musikalisk behandling otacksam prosadialog.
Åt de förra har tonsättaren gjort full
rättvisa, och sällan har hans melodik
blommat fagrare än här. Ofta anslår han en
av ämnet betingad folkton. Som en höjd-
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
