Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svante Arrhenius. 19/2 1859—2/10 1927. En universell kulturinsats på äktsvensk grund. Av Carl Benedicks. 1. Lärdomens vådor. — Lärdomens gagn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svante Arrhenius
så mångsidig och intellektuellt rörlig
kemist som P. T. Cleve hade visserligen
vädrat att avhandlingen kunde ha mindre
vanligt värde och därför lämnat densamma
till dåtidens främste fysikaliske kemist,
Julius Thomsen i Köpenhamn — vars
kritik emellertid lär ha varit synnerligen
nedgörande. Så mycket mindre kan
begäras att de uppräknade forskarna skulle
kunna ha insett betydelsen av dissertationen
i fråga, då dess egen upphovsman vid
denna tidpunkt ju hade mera av instinktiv
känsla av dess höga betydelse än av klara
och preciserade begrepp; i så fall skulle
de ägt en supra-arrheniansk begåvning!
Rätt så osäkert är det väl också i vad
mån den unge svenske forskarens ännu
oklara idéer skulle kommit att av samtiden
i högre grad omfattas. Då inträffade
emellertid en händelse av för Arrhenius
utomordentlig betydelse: J. H. van’t Hoff
•— ett av de mest glänsande namnen den
teoretiska kemin ägt; förste
Nobelpristagare i kemi 1901 — inlämnade den 14
oktober 1885 till Kungl. Svenska
Vetenskapsakademien en avhandling: »Lois de
1’équi-libre chimique dans 1’état dilué, gazeux ou
dissous», vilken — efter vad vi
uppfattat — refuserats på annat håll, och som
innehåller »den generellaste lag för
materien, som blivit funnen» (S. A.).
Växt-fysiologerna hade funnit att i en vätska
lösta substanser förorsaka ett visst för
växtlivet väsentligt, »osmotiskt» tryck —
vilket kan bestämmas med tillhjälp av
halv-genomträngliga membran (såsom
växtcel-lens). Van’t Hoff uppvisade nu att detta
osmotiska tryck i en lösning —
förbluffande nog — är alldeles lika stort som
det tryck som den lösta substansmängdens
molekyler skulle utöva, om de befunne sig
i gasform.
Denna utomordentligt vackra regel led
emellertid av ett allvarsamt undantag:
vattenlösningar av salter — just de för
kemisten viktigaste —- kunde ej av Van’t Hoff
Svante Arrhenius. 1924.
inordnas, och regelns allmängiltighet
syntes sålunda problematisk.
Det väckte därför snart nog ett ofantligt
stort uppseende, när Svante Arrhenius •—
i en till Vetenskapsakademien 1887
inlämnad avhandling (även tryckt i I bandet av
Ostwalds Zeitschrift für physikalische
Chemie) : »Försök att beräkna
dissociationen (aktivitetskoefficienten) hos i vatten
lösta kroppar» uppvisade, att luckan i
Van’t Hoffs teori försvann, om man antog
att de lösta saltmolekylerna undergå en
elektrolytisk dissociation: denna verkar som
en ökning av antalet förefintliga molekyler
och ökar därför trycket. Samtidigt blev det
klart, att de »aktiva molekylerna» voro just
dylika elektrolytiskt dissocierade molekyler,
som därför borde (med Faraday)
benämnas joner.
Huruvida detta, ej minst för Van’t
Hoff ytterst betydelsefulla resultat, jämte
den elektrolytiska dissociationsteoriens
många andra landvinningar, varit nog för
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
