Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Operabalett och folkdans. Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Klein
neise, sådana danser som genom att fritt
utvecklas hos ett lands etniskt mest
utpräglade lager —■ hos oss väsentligen
bondeklassen — antagit en etnisk
karaktär, avvikande från den på internationella
moder helt kopierade sällskapsdansens.
Av de danser, som Philochoros och
Folkdansens Vänner upptagit och spritt,
och som ännu utgöra den väsentliga
»folk-dans»-repertoaren, bär ett antal den
otvetydiga prägeln av att vara genuina
folkdanser, om också modifierade i den
riktning, som ovan antytts.
I en del fall ■— tyvärr dock alltför få
— föreligga autentiska vittnesbörd härom.
Sålunda har auditoren J. A. Åstrand i
Linköping benäget meddelat, att han lärt
Philochoros den s. k. bondkadriljen, sådan
han själv sett och lärt den i allmogehem
i mellersta Östergötland, där den sålunda
dansades ännu på 1880-talet. Vad den
skånska kadriljen beträffar, föreligger
den i en uppteckning av häradshövding
Nils Andersson från samma årtionde
jämte en hel rad andra skånska folkdanser.
För vissa andra av de i Uppsala
upptagna danserna finnas äkthetsbevis av
annan art. »Väva vadmal» t. ex. har såsom
ovan nämnts varit allmänt känd redan
förut. »Klappdansen» finnes i Tyskland
och Danmark i flera varianter.
Schot-tisch med dess många varianter,
såsom »Kulldansen», »Lott ist tot»,
»Blekingen», hava hållit sig i bruk oberoende
av folkdansrörelsen (schottisch är dock i
sen tid starkt omstiliserad) och äga
näraliggande motsvarigheter i grannländerna.
»Snurrebocken» synes hava en nära
släkting i en 1874 från Hälsingland beskriven
»nigare- eller nigpolska». »Gustafs skål»
finnes under samma namn, med nära
besläktad melodi och dans, i det ovannämnda
Åkerhielmska manuskriptet från 1785
och dessutom i en halländsk variant.
Emellertid återstår en hel rad av
danser, och bland dessa några av de mest
kända och högst skattade, vilkas härkomst
ingalunda är så klar som de här
uppräknade. Bland dessa vill jag nämna dels
»Jösshärspolskan», »Hallingen» och
»Fryksdalspolskan», clels »Daldansen»,
»Skrälåten», Vingåkersdansen» och
»Träskodansen».
Vid sökandet efter dessa dansers äldsta
kända former kommer man till ett rätt
förvånande resultat. Samtliga tillhöra
sedan längre eller kortare tid icke blott
»folkdansarnas» utan även teaterns värld.
Ännu kan man varje jul på Operan få se
dem uppförda vid de traditionellt
återkommande representationerna av
»Värm-ländingarna».
Redan i första partituret till detta
klassiska svenska sångspel förekommer
musiken till »Fryksdalspolska»,
»Jössehärads-polska», »Halling» och »Skrälåt». Senare
hava ytterligare inlagts melodierna till
»Vingåkersdansen», »Träskodansen»
(melodien är här en känd internationell
slagdänga från 1860- 1. 70-talet), en
»Värmlandspolska» samt »Oxdansen».
Vid urpremiären på »Värmländingarna»
1846 fungerade såsom arrangör av
baletterna dåvarande balettmästaren vid Kungl.
Operan Anders Selinder, en i sitt fack
tydligen framstående och välkänd
konstnär. Han har vid detta tillfälle dock icke
behövt arbeta alldeles på egen hand.
Både författaren, F. A. Dahlgren, och
kompositören, Andreas Randel, voro genuina
värmländingar och kände sin hembygds
folk tillräckligt för att, i den mån det
låg i deras intresse, kunna åstadkomma
en riktig skildring även av värmländska
danser. Frågan är blott: i huru hög grad
ägde de detta intresse?
Svar på denna fråga erhåller man i
viss mån redan genom en jämförelse
mellan verkligt folkliv och den av Dahlgren
givna skildringen därav. Det idealiserande
draget är oförtydbart. Det är icke bönder
i realistisk stil som man här möter; redan
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
