Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Baudelaire: Prosadikter. Översättning av Erik Blomberg - Den usle glasmästaren (fragment) - Envar sin egen chimär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B au de l air e: Prosadikter
Översättning av Erik Blomberg
Den u s l e glasmästaren
(Fragment)
ET FINNS NATURER,
helt och hållet inåtvända,
fullständigt oförmögna till
handling, som inte dess mindre
understundom handla, drivna av en okänd,
hemlighetsfull impuls, med en snabbhet
vartill de själva aldrig trott sig mäktiga.
En morgon steg jag upp retlig, trist,
ut-, mattad av sysslolöshet, och med lust att
göra någonting riktigt extra, en
blixtrande skandal, och jag öppnade fönstret —
tyvärr.–-
Den första människa på gatan som jag
fick syn på var en glasmästare, vars gälla,
genomträngande rop steg ända hit upp
genom den dävna, smutsiga pariserluften.
Jag skulle förresten inte kunna förklara,
varför jag vid anblicken av denne arme
såte greps av ett lika häftigt som
pockande hat.
Hallå! och jag ropade till honom att
komma upp. Medan jag väntade, tänkte
jag, inte utan skadeglädje, att eftersom
mitt rum låg i sjätte våningen och
uppgången var vådligt trång, så borde karlen
få det ganska kinkigt att ta sig upp och
troligen skrapa sönder hörnen på sin
bräckliga handelsvara i den smala
trappan.
Slutligen var han uppe; jag undersökte
nyfiket alla hans rutor, och jag sade till
honom : »Va, har ni inga färgade glas ?
Blåa, mörkröda, rosenröda glas,
förtrollade rutor, rutor från paradiset? Ni är inte
lite fräck, som har panna att spatsera
omkring i fattigkvarteren, och det utan en
enda glasruta, som låter en skåda livet i
skönhet!» Och jag knuffade häftigt ut
honom i trappan, där han grymtande
tumlade ner.
Jag gick fram till balkongen och grep
tag i en liten blomkruka, och då mannen
åter visade sig i portöppningen, lät jag
mitt stridsredskap falla vinkelrätt på den
bakre listen av hans spännram, och efter
att ha slungats omkull av stöten, slutade
han med att krossa under sin rygg hela
sin stackars kringflyttande förmögenhet,
som sprang sönder med en knall, likt ett
kristallpalats söndersprängt av blixten.
Och rusig av mitt vanvett, skrek jag
ursinnigt till honom: »Livet i skönhet! Livet
i skönhet!»
Sådana nervösa förlustelser är visst inte
ofarliga, och man får ofta betala dem
dyrt. Men vad betyder evig fördömelse för
den som blott i en sekund har smakat
njutningens oändlighet.
Envar sin egen chimär.
Under en väldig grå himmel, på en
vidsträckt dammig slätt, utan vägar, utan
gräs, utan en tistel, utan en nässla, mötte
jag en skara män, som gingo böjda.
«9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
