Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »Den moderna andan» — i fransk lyrik. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
I dessa rader ligger egentligen
programmet för den moderna franska lyriken
inneslutet. Å den ena sidan
mänsklighetskänslan, föreningen av alla människor till en
enda enhet, å den andra erövringen av
jorden, övervinnandet av alla gränser med den
framåtilande, tankens och maskinens hjälp.
Synd bara att i denna antologi den yttre
artistiska apparaten, turistutrustningen så att
säga, fått skymma det inre målet. Undantar
man Paul Valéry, poeten för dagen i det
litterära Paris, som i sin till formen klara
men till innehållet desto dunklare
natursymbolik ansluter sig direkt till Mallarmé och
90-talsmanierismen, och Francis Jammes, den
älskvärde idyllikern, representerad icke med
sin provinsiellt färgade landskapslyrik, utan
främst med några rent kristna dikter, som
otvivelaktigt höra till bokens bästa, men lika
avgjort falla utanför den angivna ramen —
undantar man dessa båda betydande namn,
ha nästan alla de övriga inspirerats av
samma idéer som Verhaeren.
Men på olika sätt. Hos den grupp som
kallat sig unanimisterna, därför att de
betrakta den gemensamma själen som det
väsentliga och förblivande i de enskilda
människornas liv, är det givetvis enandet av
individerna i en enda mänsklighetskänsla som
blivit diktens inspirationskälla. Skolans
ledare, Jules Romains, utgav ju under kriget
en diktsamling med titeln Europé, och ett
andligt friare Europa enat av fred och
samförstånd är deras mål, de gå i sin pacifism
och broderskänsla i Romain Rollands
fot-spår. Den bäste lyrikern av dem är nog
René Arcos i sina krigsdikter, liksom
Romains, f. ö. förträffligt representerad och
översatt i Karl Asplunds nyutkomna
antologi Fransk vers. Andra som Duhamel och
Vildrac ha i likhet med Jules Romains själv
:gjort sina bästa insatser inom prosan, och det
Ikan inte förnekas att en viss torrhet
vidlåder deras oftast orimmade verser.
Betydande romanförfattare debutera ofta
med poesi, det är ungdomens naturligaste
sätt att meddela sina inre erfarenheter. De
övertyga oss snart om att prosan är deras
rätta modersmål. Frankrikes främste
roman-cier efter Proust, den hedniske immoralisten
André Gides, visar ett ganska bleklagt
Nar-kissosansikte i »Les poésies d’André Walter»
och andra ungdomsvers, och Proust själv
verkar närmast som en förläst estet i några
finslipade pasticher över Schumann, Watteau
och Paulus Potter. Inte heller Paul Claudel
har någonsin kunnat övertyga mig med sina
långrandiga katolska odén.
Claudel är f. ö. typen för den moderne
franske världsmannen-poeten, diplomat och
globetrotter, lika hemmastadd i Öster som
i Väster. Men i sin allvarliga läggning står
han närmare den nyssnämnda gruppen,
unanimisterna, med deras krav på naken form
och abstrakt tanke, än den yngsta
generationen, som utvecklat »kosmopolitismen» till en
artistisk religion. Den heliga boken är väl
Valery Larbauds »Les poésies de A. O.
Bar-nabooth», vars verklige hjälte är
Orientexpressen.
»Je chante l’Europe, ses chemins de fer et
ses théåtres», utbrister skalden i »Ma muse»,
och järnvägsresornas och de flyktiga
mötenas poesi har han också fångat med
fjärils-håv.
Un matin à Rotterdam, sur le quai des Boompjes,
(C’etait le 18 septembre 1900 vers huit heures)
J’observais deux jeunes filles qui se rendaient à leurs
ateliers
Et en face d’un des grands ponts de fer elles se
dirent au revoir
Leurs routes n’étant pas les mémes.
Elles s’embrasserent tendrement; leurs mains trem-
blantes
Voulaient et ne voulaient pas se separer; leurs
bouches
S’eloignaient douloureusement pour se rapprocher
aussitöt
Tandis que leurs yeux fixes se contemplaient . . .
Ainsi elles se tinrent un long moment tout près
l’une de l’autre
Debout et immobiles au milieu des passants aftairés,
Tandis que les remorqueurs grondaient sur le fleuve,
Et que les trains manoevraient en sifflant sur les
ponts de fer.
Det är rätt mycken sensuell charm i en
sådan ögonblicksbild av intimt liv i en
främmande stad, och det är denna tingens poesi
som de unga poeterna älska.
Frihetsinstinkten, fribytarlynnet, världsborgarskapet är
deras antiborgerliga ideal, och därom är
endast gott att säga. De ha ärvt sin
kärlek från Baudelaire och Verhaeren, men
de sakna den förres intensitet och den senares
mullrande patos. Den artistiska leken har för
dem blivit i huvudsak en doft, en glimt av
fjärran landskap och människor, fångade med
en oregelbunden ranka av pittoreska ord,
bizarra och vardagliga om varandra i en vers
som helt enkelt är rytmisk, strofindelad prosa.
Guillaume Apollinaire, Max Jacob, Paul
Morand och Blaise Cendrars höra till samma
JOO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
