Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - A. E. Housman. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. Fi. Housman
Av J o hanne s Edfelt
A. E. Hon s man.
f 7 r ANS OEUVRE tar inga hyll-
(. /_/ meter i anspråk. De två små
/ / volymer, som hans ömhudade
/ och grättna ambition tillåtit
offentlighet, äro tunna — någon centimeter
bara — och väga lätt i handen. Men om
hans poesis flöde inte väller brett och
ymnigt, så finns där heller intet grums. Allt
är rent och klart. Nästan varje ord i de två
böcker, som bära hans namn, är som en rik
och mogen frukt, tung av innehåll och
skönhet, fallen från ett ädelt träd.
Det torde vara ett i världslitteraturen
ganska enastående sakförhållande detta, att
en 37-årig man publicerar en samling
dikter, som väcker ovanlig
uppmärksamhet och gör publiken fiken efter mera
av samma sort, men sedan med sublim
sorglöshet i fråga om litterär klättring och kar-
riär helt enkelt under 26 års tid låter samma
allmänhet invaggas i tron att författaren
inte har något mera att ge — för att så efter
detta tidsförlopp helt oväntat framträda med
ett andra verk, som på samma gång har form
av svanesång, avsked, sorti från den litterära
scenen. Detta senare är — för att använda en
sportterm, som Housman själv nog inte
skulle ta illa upp — en come bach av mer
säreget slag.
1896 såg A Shropshire Lad dagen; 1922
utkom Last Poems.
Vid läsningen av dessa båda diktböcker är
det i början ingenting säràkilt som frapperar
en. Tonen är lågmäld, avdämpad, ja, nästan
ängsligt skygg. Stämman höjs aldrig ett
ögonblick ur sitt halvviskande röstläge. Och
rytmen varieras, trots sin utsökta kadens och
utomordentliga musik i och för sig, så litet,
att man ofta är hågad att beskylla poeten för
monotonitet. Men ändå: denna lågmälda
stämma tar en mer och mer till fånga inom
sin hörvidds trollkrets. Här finns ingenting
av högröstad och genast påfallande
originalitet; temata förefalla en välkända — vad är
det då som så helt håller ens öra i bann ?
Det är svårt att förklara.
Man läse exempelvis dikten nr XVII i A
Shropshire Lad:
Twice a week the winter thorough
here stood I to keep the goal:
Football then was fighting sorrow
for the young man’s soul.
Now in Maytime to the wicket
out I march with bat and pad:
see the son of grief at cricket
trying to be glad.
Try I will; no harm in trying:
wonder ’tis how little mirth
keeps the bones of man from lying
ön the bed of earth.
Det är magi. Det är Columbi ägg. Det är
så enkelt, att man i första ögonblicket skäms
för att kalla det originellt.
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
