Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lau r i n
Den inbillade sjuke. Dekoration av Jon-And.
Men alla blevo i egentlig mening bipersoner
vid sidan av Sigismund, som fyller hela
scenen och bär hela stycket.
Regien vid slutscenen var ej lyckad. Det
är nog med en lieman. Det talas visserligen
i en dikt om »tusen dödar» på slagfältet, men
Döden är en. Det räcker.
Skådespelaren blir ofta med fog litet
nervös åt att av doktor Lindberg betraktas
uteslutande som en av strålkastare belyst kropp.
Själv anser skådespelaren sig för det
väsentliga på scenen, som en i flera avseenden
odödlig person, som ger den definitiva
utformningen åt det odödliga mästerverket, vid
vilkets framförande på scenen regissören
medverkat genom en del praktiska
anordningar.
Med en rik och fantasifull och i synnerhet
vacker uppsättning skulle det gamla
romantiska stycket kunnat göra sig riktigt bra.
Varför har Moliéres »Le malade
imagi-naire» fått ha kvar den felöversatta titeln
från 1700-talet Den inbillade sjuke? Jag
frågar detta, ehuru jag vet att Harald
Molander, en av vårt lands allra bästa
översättare, kallat sin översättning så. Den
inbillade sjuke betyder en som man inbillar att
vara sjuk. Under det att den franska titeln
betyder den som inbillar sig vara sjuk. Var-
för får ej den 1673 spelade pjäsen givas i
1670-talets utstyrsel och stil? Den spelades
för att förströ »notre auguste Monarque»,
d. v. s. Ludvig XIV — Louis XIV-stilen
förefaller då lämplig. Nu gavs den i
1700-tals-stil, låt vara konstnärligt och med verkliga
skönhetsmoment särskilt i de arkitektoniska
måtten. Det var ett gott grepp av iscensättaren
att avsluta stycket med den skämtsamma
epilogen, som förut såvitt jag vet icke givits.
Men varför icke ha med även deu nätta pro-’
logen, som ger ett så starkt 1600-talsdrag och
där det heter om Ludvig:
Il quitte les armes,
faute d’ennemis,
och där herdar och herdinnor tävla om att
sjunga hans lov, och till den som vinner
skall den motspänstiga herdinnan giva vad
han vill. Pan varnar vänligt och med den
förnumstighet, som följer med åldern:
Laissez, laissez, bergers, ce dessein téméraire,
Hé I que voulez-vous faire ?
Chanter sur vos chalumeaux
ce qu’Apollon avec ses chants les pius beaux
n’entreprendrait pas de dire?
Nej, mina små flickor och gossar, försök
ej att med skalmejor härma Apollo.
Inskränk er till att spela Den inbillningssjuke,
menar Pan, och försök roa konungen med
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
