Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
ohygglig välvishet. Kanske menar Shaw, att
pastor Morell skall vara löjlig. Spelad av herr
Hugo Björne var han emellertid så fin, ur
alla synpunkter så mänsklig, så rörande i sin
svartsjuka, att man riktigt tyckte om honom.
En ypperlig typ, utformad med goda smådrag
men dock helgjuten! Ett högkultiverat stycke
skådespelarkonst!
Candidas skurkaktige fader, Burgess, en
lymmel full av skrymteri och vinningslystnad,
var särskilt då han spelades av herr Nils
Wahlbom mycket roande att se på. Vad är
■det för drag hos människan som gör att man
med så särskild belåtenhet ser på
genompis-kade skälmar och med en sådan bestämd
motvilja på dygdemönster — på scenen?
Bland övriga mindre roller märkes herr
Billbergs utformning av pastorsadjunkten
Lexy Mill. Vilken trevlig djävulsk profan
självbelåtenhet stiger ej upp i ens sinne, då
man ser en sådan pastorsadjunkts visshet om
egen förträfflighet! Skrivfröken Proserpine
Garnett blev, sedd genom fru Ester Sahlins
konstnärstemperament, något rörande och
lustigt. Hon roade mig som en
skämtteckning av Charles Keene. Hon var pryd och
kärlekskrank, grotesk i sin bölande gråt men
liade alltid något av en verkligt levande
stackars kvinna. Bland alla dessa förstklassiga
skådespelartyper stod dock framställningen
av den adertonårige skalden Eugene
March-~banks — herr Gösta Ekman främst.
Förfining och sluskighet, ädelhet och feghet funnos
kos denne fantasiens hjälte och martyr på en
gång. Skön utan att vara äcklig, naiv och
Tiögtbegåvad, så var den troligen keltiske
aristokratiske skaldeynglingen skapad av
författaren, som här hade gjort något snillrikt.
Och ett lika högt ord måste man använda om
•den som här förkroppsligade honom på
scenen. Att man kan vara en så stor konstnär
som Gösta Ekman är, fast man är så vacker!
Det har väl knappast förut förekommit, annat
än förstås med Rafael.
Fru Pauline Brunius firade nu i januari
sitt tjugufemårsjubileum som konstnärinna.
Hennes ljusa kvinnlighet, hennes humör —
gott —, hennes intensitet — det som det först
och sist kommer an på — ha gjort henne till
en av våra mest omtyckta, man kan nästan
hugga till med det stora ordet älskade,
skådespelerskor. Som en av Oscarsteaterns
ledare har hon, liksom förut i sitt regissörskap,
visat en kraft och en duglighet av, är det
ej nästan alltför artigt mot vårt mankön att
]érome de Courvoisier—Nils Arehn, Claude Vallée—Edvin
Adolphsson, Sophie de Courvoisier—Pauline Brunius.
Fot. Almberg &• Preinitz.
Seen ur Spelet om kärleken
och döden.
säga maskulin art. Men eljest är hon helt
kvinna och hyllas både ljudeligt och i
hjärte-kammaren, dit en skådespelerska och andra
också för resten främst komma in genom
sin rösttimbre.
På Blancheteatern, som tyckes sorgligt
nog ha levat upp igen — teatrar och
tidningar ha lika svårt att »dö med besked» som
Pär Lagerkvists och Hjalmar Bergmans
teaterfigurer — gavs en engelsk pjäs »The way
things happen», här kallad Livets gång,
skriven av en författarinna Winifred Ashton
med pseudonymen Clemence Dane. Stycket
är äkta engelskt och mänskligt, om man
undantar en något otymplig slutscen. Det
spelades i en engelsk småborgerlig miljö, som
verkade fullt äkta på teatern. Typerna voro
väl skildrade och handlingen i mitt tycke
utan något miss-artat.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
