Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två dikter. Av Thomas Hardy. I svensk tolkning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Skilda i döden - Beeny Cliff (Mars 1870—Mars 1913)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th ornäs Ha r dy
Du hör ett orgelbrus i söndagsron
högtidligt gå,
då andra pipor med en annan ton
mitt öra nå,
men inga sjunga vaggsång för oss båda två.
En lantlig sten blir kanske allt jag får,
och ingen vet,
om icke vid ditt hus en konstnär står
och smyckar det,
men intet ger en vink om vår gemensamhet.
Och mänskligheten drivs i svält och svett,
en tröttkörd slav,
men bandet, som har gjort oss två till ett,
vet ingen av,
där genom hundra mil det sträcks från grav till grav.
Beeny Cliff
(Mars 1870-Mars 1913)
A, den glansen och det skimret från ett vågtungt västerhav
och till häst en guldblond kvinna, som sitt hår åt vinden gav,
det var mig hon skänkt sin kärlek, det var henne, jag höll av!
Djupt inunder lekte måsar, och som fjärran i en dal
ljöd ett sorl av fria vågor, pladdrande i ändlöst tal,
och omkring vårt skratt stod rymden av en marsstorm ren och sval.
Ett litet moln, som följt oss, blev en regnbågsfärgad by,
och Atlanten klädde ytan med ett överdrag av bly,
men när solen sprang ur molnen, sken den åter vårligt ny.
— Än i ali sin gamla skönhet tornas Beeny mot det blå.
Skall ej då den mars, som kommer, se oss över bergen gå
och de ljuva ord som sades, sägas åter av oss två?
Ack, om än i gammal skönhet denna sträva strand sig ter,
hon som bars på ponnyns passgång finns, där ingen henne ser;
ingen bryr sig mer om Beeny, och där skrattar ingen mer!
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
