Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Albrecht Dürer. Till 400-årsminnet av hans död. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Veneziansk dam.
Handteckning, 14.95.
Albertina, Wien.
nom själv och som han kände ej blott
såsom ett konstnärligt krav men som en
religiös kallelse att förkunna för allt folket.
Gestaltningsdriften och siareviljan kunde
när det gällde detta ämne sammanvävas
till en oupplöslig enhet. Det är påtagligt
att Diirer även på sitt arbete tillämpat
varningen i Uppenbarelsebokens epilog att
icke fråntaga eller tillägga något. Man
kan i träsnitten följa texten vers för vers
och fastställa att alla de märkliga före-
teelser som boken omtalar blivit
hågkomna av tecknaren, även då de vållat honom
svårigheter. Visserligen har han icke i alla
sina bilder förmått frigöra sig från
illu-strerandets tyngd och stiga till visionens
rymder. Men i de yppersta bladen har
konstnärens syn blivit till ett med
Uppenbarelsebokens egen och vunnit en tolkning
för vilken man böjer sig utan att spörja
eller säga emot. Det är Johannes som
skådar de sju ljusstakarna, det är de fyra
ryttarna, de fyra änglarna som hålla
vindarna bundna, Johannes som uppslukar
boken, kvinnan i solen och den sjuhövdade
draken, Mikaels kamp, med andra ord de
blad som skildra ett enda handlings- och
tidsmoment och underordna
enskildheterna under det för seendet väsentliga. Att
gruppera Apokalypsens blad i säker
tidsföljd av kompositionella skäl låter sig
svårligen göra, om man än är benägen
att tänka sig den mångfaldigt
illustrerande prägeln såsom ålderdomligare, den
enhetliga och samlade bilden såsom senare.
Man måste nämligen fasthålla att texten
i det ena fallet och i det andra erbjöd
olika möjligheter och ställde olika svåra
uppgifter. Då Dürer gick att gestalta
Uppenbarelsebokens skräckfyllda och
salighets-jublande drömmar hade han redan vunnit
en kunskap och erfarenhet utan vilka
företaget aldrig skulle ha lyckats honom. Han
hade tillägnat sig viktiga rön genom
studiet av Mantegnas till sinnelaget
befryndade konst, men väl att märka endast
sådana han hade direkt bruk för. Av de
mantegneska gestalternas viljestränga
plastik tar han upp de uppåtvända
huvu-denas förkortning, energien i armar och
händer, men avstår med något enstaka
undantag från den genomförda statuariska
formen hos den store norditalienaren.
Dürers St. Mikael är endast
rörelseuttryck — icke kropp.
Påfallande är den roll landskapet
spelar i några av Apokalypsens yppersta bil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
