Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
människokännare. Det är en essay där stil
och innehåll äro ett: den är både ateniensisk
och sokratisk.
Annars kan man ofta hos Olle
Holmberg-peka på en viss inkongruens mellan de
allvarliga ämnena och den lätta ton han anslår.
Förr i världen fick sanningssägaren agera
narr och kvickhuvud för ren självbevarelses
skull, för att splittra uppmärksamheten hos
världens herrar. Gör han det nu så är det av
andra skäl. Han hyser kanske artistens
motvilja mot att visa sig echaufferad. Eller
också gör han det, som t. ex. Chesterton, för att
fånga uppmärksamheten hos världens barn,
dessa som inte för sitt liv skulle läsa en
traktat i ett allvarligt ämne, men möjligen ett
kåseri. Ett tredje skäl är viktigare och mer
försvarligt. Det finns nu som förr gott om
förkunnare som dölja sin ihålighet bakom
stora ord, ädla gester, patetiskt uppträdande.
Somliga äro charlataner, andra äro
välmenande fantaster; alla tala de i religion, i
politik, i konst o. s. v. Det är inte
besynnerligt om den som verkligen har något att
säga under sådana förhållanden frestas att
uttrycka sig frivolt och cyniskt.
Det finns hos Holmberg också en
motsättning mellan hans allmänna skepticism och
hans böjelse för hypoteser av en eller annan
art. Hos ingen författare stöter man på mer
av reservation och förbehåll. Och dock kan
han plötsligt ge sig åt ett hugskott, såsom då
han i uppsatsen »Modernas moral» söker ge
rationell tydning åt det mest irrationella i
världen. Det har emellertid ingen fara.
Författaren hör till dem som förbruka hypoteser
på sin väg. Han har ännu inte stannat och
stängt in sig; det är därför det är så
stimulerande att läsa honom.
Det talades nyss om den breda väg där vi
människor vandra fram. Knut Hagberg
sysslar i Världens barn med dem som behöva
särskilt stort svängrum. Flertalet utgöres av
engelska kunga-r och lorder. Det är män som
inte eftersträva ren själslighet utan som
vilja leva livet på bred bog: hänsynslösa
politici, starka arbets- och njutningsmänniskor.
Hagberg gillar den världsliga typen, även
när han möter den på ett lägre plan: i den
livskraftige, godmodige syndaren, bland dem
som i den bibliska världen gä under namnet
publikanen — Han gör det i varje fall i
denna bok.
I över hundra år hade man försmått och
förlöjligat filistern, borgaren, och slösat sin
beundran på artister och
stämningsmänniskor. Åttiotalisten och romantikern voro i det
fallet eniga. Men det inträdde en reaktion,
och den kom från de tongivande, från
intelligensens eget håll. Sven Lidman, som
alltid varit en mottaglig natur, hyllade i
romanen Köpmän och krigare (1911) den nya
tidens penningmän, de säkra räknemästarna
och djärva exploatörerna. Segerstedt söker
sina heroer inom samma krets, Ludvig
Nordström likaså. Exemplen skulle kunna
mångfaldigas, men vi skola bara ta ett till.
Thomas Mann, själv en författarbohem med
borgerligt samvete, berättar i en av sina mest
slipade noveller, Tristan, om ett uppträde
mellan skriftställaren Spinell och
grosshandlare Klöterjahn: den ene representerar
det utsökta, romantiska och spetsfundiga, den
andre det banala, triumferande livet. Mann
har vacklat betydligt i sitt förhållande till
herr Klöterjahn, borgaren. I Världens barn
förklarar sig Hagberg mer deciderat för
honom.
Parallellt med denna linje går en annan,
som det kan ha sitt intresse att följa.
Också den har sin utgångspunkt i en reaktion
mot gängse meningar. Forna tiders
hjältedyrkan var osammansatt. Hjältar voro
hjältar, och stora män voro så stora, att man
endast fick viska 0111 deras fel och svagheter,
inte tala högt därom och framförallt inte
skriva ner det. Biografien åsyftade alltifrån
Plutarkus’ dagar att vara en uppbygglig och
förädlande läsning. Under 1800-talet började
man så småningom att blanda kimrök i det
vita och melera färgerna. Vill man ha ett
färskt uttryck för en ny tids tankar om
hjältar och hjältedyrkan, kan man ta det ur
Madonnan och Järnj ungfrun. Holmberg
säger på tal om Goethe:
Ali snilledyrkan vilar på en missuppfattning, om
ock en naturlig sådan, den nämligen att det skulle
finnas stora människor. Det finns inga stora
människor; det finns endast små människor, som då och
då genom en sällsynt förening av goda anlag och
energiska ansträngningar förmå göra stora verk.
(På samma sätt finns det inga goda människor,
utan endast dåliga människor, som då och då göra
goda verk.)
Bland de första som bröto sönder den
gamla helgjutna och glättade äreminnesstilen
kan man nämna Thackeray, som i sina
föreläsningar om de engelska i/oo-talshumoris-
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
