Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stora Moguls ödestimma. Av Axel Ideström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stora Al o gu I s ödestimma
Av Axel I de s trom
EN HISTORIA vi europeer i
allmänhet studera — Greklands,
Roms och vår egen —• saknar
varken stora män eller
dramatiska händelser. Den som t. ex. närmare
följer en Julius Cæsars eller en Octavianus
Augustus’ levnadsöden och deras kamp för det
romerska rikets storhet och för sin egen
härskarmakt, han får sig till livs ett välrågat
mått av blod och brott, av lömska intriger
och storslagen trohet och offervilja. Eller tag
de franska Ludvigarnas glans och undergång
eller Napoleons storhetsdröm! Visst ha vi
dramer av hög spänning inom Europas
synkrets.
Men i Indiens heta klimat blommar dock
fantasien rikare än här, och det ser ut som
om människornas öden också finge en
djupare färg. Berättelsen om Stora Moguls familj
har väl knappast någon motsvarighet hos oss.
Grundläggaren Baber, en elvaårig pojke vid
sin faders död, fördriven från sitt lilla rike,
erövrar det åter med en handfull rövare,
förlorar det på nytt, tar ett annat i stället och
drar till sist till Indien och skapar sig där ett
storvälde. En frisk äventyrare, glad, hurtig
cch framför allt mänsklig, så möter han i
sina memoarer. Hans son förlorar riket, men
hans sonson, den store Åkbar, lägger nästan
hela Indien under sin spira. Man har kallat
Åkbar historiens störste härskargestalt.
Krigare, statsman och inte minst filosof. Tack
vare det sanna ädelmod varmed han mötte
rajputerna, de stolta hinduiska
krigshövdingarna, vann han trogna vasaller i stället för
fiender bland dent — ehuru Rana Pertap
aldrig underkastade sig hans välde. Genom
sin religiösa tolerans, för att inte säga rena
hinduvänlighet, vann han även brahmanerna
för sig.
Om Åkbar var den störste, så kan väl hans
sonson, Shah Jehan, kallas den mest lysande..
Ingen har skapat skönare byggnadsverk än
han, och om hans fester i sitt slöseri gingo
till vanvettets gräns, upprätthöllo de dock en
yttre skönhetsprägel. Som karaktär var han
väl föga överlägsen en Nero, men han var
utan tvivel större som konstnär.
Shah Jehan, den lycklige och mäktige, bröts
av sjukdom på sin ålders dagar, och med
sjukdomen steg det grymma ödet över hans
tröskel. Hans fyra söner hade ej tålamod att
invänta hans död. Kampen om det stora arvet
bröt ut. Dara, den äldste, tronarvingen, som:
stod vid sin faders sida, angreps av de andra.
Dara var en begåvad man, som ville bli en
ny Åkbar, men han saknade kraft, och
högmodet stötte hans vänner ifrån honom. Det
blev den sluge Aurangzib som tog hem
spelet, den muhammedanske fanatikern, som
föraktade hinduerna. Den trånga fanatismen,
vann segern över tolerans och vidsynthet. Så
begynte splitet. Mogulernas stjärna gick ned.
Jahanara Begam var Shah Jehans dotter.
Hon delade hans fängelse under de sju sista
åren av hans liv. Hon vördar sin far och
älskar Dara, men avskyr upprorsmannen
Aurangzib. I fängelset ser hon tillbaka på
sitt liv och på sin släkts och sitt lands öden.
Andrea Butenschön säger sig ha funnit de
anteckningar, i vilka hon ger sitt kvalda
hjärta luft. I här nämnda bok har hon framlagt
dem för oss.
Det stora dramat kommer sålunda fram i
en deltagares intima språk, laddat av den
stolta prinsessans heta känslor. Den indiska
stilen är gott återgiven med sin bildrikedom
och sina starka uttryck. Miljö och händelser
äro studerade med stor grundlighet.
Prinsessans sinne för byggnadsverkens estetik och
naturens stämningar kan gott gälla såsom
ett moguliskt släktdrag, och den förståelse
Andrea Butenschön: Jahanara Begam, en indisk kejsardotter. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
