Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Scott. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
se. Med sin antikvariska lärdom och sitt
pedanteri, individuellt nyanserat i de olika
fallen, sin gravitetiska gammaldags stil,
sina sällsamma citat och sin invecklade
skolastiska humor samt med sina namn
av så befängda bokstavskonglomerat som
möjligt, utgöra dessa hjälpfigurer —
Je-dediah Cleishobotham, skolmästare i
Gan-dercleuch, Cuthbert Clutterbuck,
pensionerad kapten i Kennaquhair, samt Rev.
Dr. Jonas Dryasdust, vördig pedagog i
York — ett särdeles älskvärt sällskap tör
varje läsare som besitter så pass mycket
tålamod, att han ger sig tid att lyssna till
deras omständliga haranger tillräckligt
länge för att få klart för sig vad de
egentligen handla om. När anonymiteten
som dolt ’the Author of Waverley’
efterhand började finnas kvar endast i rent
formell bemärkelse — och vid tiden då
Peveril skrevs, hade ansiktsmasken, søm
Scott själv någonstans säger, hunnit bli
åtskilligt nött vid hakan och öronen —,
tillät Scott ett par gånger dessa sina
figurer att sammanträffa med sin andlige
fader, den mystiske Waverleyförfattaren,
och att i sina epistlar berätta därom för
varandra. I episteln framför den
föregående romanen, The Fortunes of Nigel,
hade ’ kapteij Clutterbuck redan kunnat
meddela sin lärde vän i York, att han i
bokförläggaren Constables etablissement i
Edinburgh hugnats med ett
sammanträffande med den store anonyme och haft ett
litterärt samtal med denne. Dock hade
därvid på grund av åtskilliga
omständigheter den okändes anletsdrag och närmare
konkreta särmärken så gott som helt och
hållet förblivit ourskiljbara och svepta i
skymning och mystik, — så att man
kunde säga, påpekar nu Dr. Dryasdust i sin
svarsskrivelse, att vad som den gången
tett sig för kapten Clutterbuck inte så
mycket varit Waverley-författaren i
kroppslig gestalt som fastmera endast
hans Eidolon eller substanslösa skugga.
Nu har emellertid en fullständigare
uppenbarelse ägt rum i York. På ljusa
dagen, med buller och bång och efter
dunk-ningar med portklappen som väckt upp
doktorn ur hans eftermiddagsmeditation,
har ’the Author of Waverley’, stadd på
genomresa söderut, kommit promenerande
in i det dryasdustska biblioteket i högst
konkret gestaltning och dröjt kvar en
längre stund; han har under sin visit inte
sagt nej till erbjudandet att slå sig ned
framför en kraftig stek, flankerad av stora
bägare vin av doktorns yppersta förråd,
och har ingående och gemytligt
konverserat med sin värd i litterära materier. Och
Dr. Dryasdust meddelar så ett porträtt av
sin gäst, vilket enligt Lockhart med
avdrag för en smula humoristisk stilisering
återger Scott sådan han gick och stod vid
denna tidpunkt:
Författaren till Waverley inträdde, en fylligt
tilltagen och högvuxen man, klädd i en
reskappa som höljde en snusbrun kostym,
tillskuren efter mönstret av den som bars av vår
store Rambler. Hans nedvikta hatt — ty han
föraktade en resmössas moderna lättfärdighet —
var över hans huvud fastbunden med en stor
silkesduk, i ändamål att från hans öron
utestänga dels kölden, dels pladdret av hans
angenäma medresenärer i den postvagn, från vilken
han nyss nedstigit. Någonting av sarkastisk
klokhet och insikt låg över hans raggiga gråa
bryn; men i övrigt voro hans anletsdrag grovt
tillhuggna, och mera tunga än vittnande om
livlighet och snille; dock framstack hans näsa
anmärkningsvärt, liksom i den raden av den
latinske poeten: ... immodicum surgit pro cuspide
rostrum. En bastant promenadkäpp stödde hans
hand; en dubbel Barcelona-duk skyddade hans
hals; hans måge var något kullrig, dock ej
övermåttan; hans knäbyxor voro av slitstarkt kläde;
och ett par högstövlar, som skjutits något nedåt
för att bereda hans vådor lättnad, dolde inte
hans behagliga resstrumpor av lammull,
tillverkade inte på väv, utan med stickor, efter
det vördnadsvärda gammaldags mönster som i
Skottland är känt under namnet ds-och-fära.
Hans ålder föreföll att vara avsevärt över femtio
men kunde inte belöpa sig till sextio fullt; vilket
jag med nöje lade märke till i förhoppning att
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
